Nästa helg

januari 19, 2017

Om fyra dagar får jag reda på vad som kan göras med mitt knä. Det är ju lite skadat av … ålder – medial artros med helt nedslitet brosk, havererad medial menisk och en delvis rupturerad muskel. Plus lite smågrejer också. Känns inte alls bra, känns riktigt illa faktiskt.

Just nu har jag kunnat träna några pass karate med en ortos runt knät, men det räckte med ett litet snedsteg igår för att smärtan och svullnaden skulle komma tillbaka. Jag som var så glad över att jag kunde genomföra ett karatepass. Och för några dagar sedan kunde jag springa 5 km utan smärta. Men nu är det svullet och smärtande igen.

Jag drömmer mardrömmar om amputation, jag går och tänker på allt som kan hända. Om det blir en operation – hur lång rehabilitering, hur länge måste jag vara stilla? Hur kommer mitt psyke att reagera på inaktivitet … kommer Livet att bli en massa svarta ränder igen? Jag vill inte vara i svärtan, jag är så jävla trött på det! Jag är så jävla trött på mig själv när jag är i svärtan. Gnällig kärring.

Nästa helg ska jag delta i instruktörsutbildning för karatetränare.

 


Artros förvärras inte av träning!

maj 16, 2012

Fortfarande vila från träningen, PT:n messade igår att vårt möte var inställt i morse, hon är sjuk. Det gör inget, nu får artrosknät vila lite.

Det här med artrosknän är lite spännande (tja, intressant då) – artros innebär ju att brosket slits ner, normalt är det att ju mindre brosk desto mer besvär. Brosket ligger på benytorna och underlättar ledens rörelse, brosket är glatt och producerar ledvätska, leden smörjs och benytorna kommer inte åt varandra.  När brosket slits ner brukar det yttra sig som nedsatt rörlighet och smärta i knät, framför allt i ytterlägen, först vid belastning senare även i vila. Igångsättningssvårigheter är också ett symtom, det är svårt att komma igång efter att man har suttit en längre stund eller en natts sömn, men efter några steg blir det bättre. Trappgång nedför brukar vara värst, uppför går bättre. Så småningom, om man inte tar ut rörligheten regelbundet kommer knät att bli allt stelare, man börjar undvika att belasta det och man blir svagare i muskulaturen kring knät. Det innebär i sin tur ett knä som blir instabilt som lätt hamnar i lägen där det hamnar i ytterlägen, vacklar åt sidorna och det är smärtande, för det är just där man har minst brosk.

Brosk kan inte nybildas, däremot kan brosket bli lite tjockare av belastning. Så boten mot knäartros är att träna och belasta knät. Trots att det gör ont. Det botar ju inte artrosen, men med ffa stabilitets- och styrketräning kan man få ett knä som i princip är symtomfri. Artros är också ärftligt och förvärras av övervikt och inaktivitet. Min Mamma fick redan i 50-årsåldern tid för operation, men hon började träna knät med promenader och lite övningar som jag instruerade henne i. Hon är nu 75 år och har ännu inte bytt knäled och promenerar ett par timmar om dagen. Tidvis kan dock ett artrosknä göra riktigt ont och svullna, jag minns en gång när Mamma klättrade uppför trapporna på alla fyra … men nu är hon rätt skaplig igen.

Artros förvärras inte av belastning och rörelse, tvärtom. Det är därför jag inte ger mig. Det är därför jag fortsätter att springa. Första 3-400 metrarna haltar jag när jag springer, sen tar det ungefär två kilometer innan det känns någotsånär okej, men sen är det bara att fortsätta springa. Den optimala träningen är dock inte löpning, just för att det gör så ont, utan styrketräning och cykling. Så jag har nu bestämt mig för att gymma hela sommaren för att bland annat bygga upp stabiliteten och styrkan i knät, löpningen ska jag hålla på en låg nivå, kanske max 5 km i terräng ett par gånger i veckan, konditionen håller jag uppe med roddmaskin. Rodden är en mycket trist ersättning för löpning, men det får lov att duga, det håller konditionen (syreupptagningsförmågan) uppe.

För jag tänker inte heller byta ut min knäled de närmaste 40 åren.
För jag tänker fortsätta springa.
För jag tänker fortsätta med karate.


Invalidiserad igen

september 4, 2011

Gårdagens närapå tre timmar karate har värkt i knät hela natten, idag kan jag knappt stödja på den. Nu blir det vila, vila, vila i en vecka. Skulle egentligen varit med idag också men jag tror inte ens att jag klarar av att cykla dit och ta bilder, så pass illa är det. Det blir till att ligga i soffan med benet uppe och se lite filmer – Kill Bill är bra när jag känner mig eländig. Jag hoppas knät är i ett skov bara, att det snart är bra igen. Det kan ju vara så med artrosknän.

Pratade lite med den Högt Graderade från Huvudstaden om graderingen i Malmö i sommar och nämnde att jag kände mig riktigt nöjd med min fight, jag var ju mest orolig för den, men tyckte att det gick riktigt bra då jag fick en bra motståndare. Jag nämnde vad hon hette och han visste direkt vem hon var – det är ju hon som kom tvåa på Paris Open i år och på fjärdeplats i VM förra året… häpp!  Jag har gått en match mot en 24-årig VM-tjej! Och jag fick inte alltför mycket stryk.

Så det gör inget att knät värker.


Klubbmästerskapstävlingen i fara!

juli 3, 2011

Klubbmästerskap i morgon på Lonesome Runners och jag kan knappt belasta vänsterhälen idag. Fan, fan, fan.

Den kändes lite redan i fredags morse, men jag trodde att det bara var något tillfälligt.

Antingen är det (det mest fruktade först)
1. Stressfraktur
2. Plantarfasciit (googla för f-n)
3. Fettkuddarna som är irriterade (söndertrampade)
4. Tillfällig smärta av oklar genes som kommer att vara borta imorgon.

Ordinerar mig själv maxdos Diklofenak + alla andra smärtstillande som jag har i pillerskåpet och träningsvila med skor på fötterna under 48 h.

Fast … jag kan ju springa runt huset eller nåt i maxfart, på tårna, och anmäla det som PB?


Ingen löpning på ett tag

april 2, 2011

Mitt högra knä har krånglat en hel del på sistone, det har märkts mest efter söndagarnas lite längre turer. Igångsättningssmärta och stelhet har varit de främsta symtomen, men även oförmåga att böja fullt – exempelvis har det varit stört omöjligt att sitta seiza före karatepasset, däremot har det fungerat efter passet. Kollegorna har undersökt och kommit fram till samma sak som jag – sannolikt artros.

Efter att enbart sprungit 8 kilometer på 14 dagar provade jag igår lunch med ett femkilometerspass på löpband (uppvärmning, några fyrahundringar, nedvarvning) och smärtan kom redan vid nedvarvningen och började öka alltmer under eftermiddagen. Vid fyra-tiden gick jag ner till en av läkarna på hälsocentralen och vi kom fram till att vi provar med en kortisoninjektion. Direkt efter injektionen kändes knät bra – bedövningen tog – men idag känns det lite mera. Precis som det ska med andra ord. Nu ska jag vila knät idag och imorgon.

Sen måste jag hitta på något annat för konditionsträningen; löpning läggs på hyllan till hösten, spinning eller motionscykel vägrar jag för det är så trist, i simning har jag så dålig teknik så jag inte får upp pulsen.

Det får bli crosstrainer eller elliptical-trainer som den också kallas. Inga stötar mot knäna. Men fånigt.

Crosstrainer

Men karatepassen kommer jag att fortsätta med – det är bra träning för knäkoordination och ger även intervallträning för konditionen. Karaten kan jag bara inte släppa. Det är mitt andningshål mitt i allt kaos som jag lever i nu.

Nästa veckoslut är det läger i Karlstad. Underbart!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Karate, löpning och onkologbesök

september 3, 2010

Idag sprang jag på lunchen, tänkte först ta bilen från jobbet till Hemlingby och springa sexan, men kom på sedan att jag kunde springa till Hemlingby, runda tvåan och springa tillbaka och få ihop dryga sex kilometer. Och det var underbart att springa – vädret var så lagom att jag inte blev svettig! Då är det bra väder.

För övrigt har jag tränat två pass karate under veckan – och det känns framför allt i lårmuskler och knän. Förhoppningsvis blir det lite lättare om några veckor … eller inte.

Gårdagens besök hos onkologen resulterade i, förhoppningsvis, bättre smärtlindring. Och ST-läkaren engagerade sig, förklarade, tog reda på och gav ett allmänt positivt intryck.  På något sätt kändes det bra att få besked – nu vet vi vad vi har att förhålla oss till.

Nuet har vi kvar, varje stund.


Ångestdämpning med träning.

augusti 11, 2010

Fick en lucka i tidboken i eftermiddag och passade på att köra ett litet pass i gympasalen. Bara så där att armar och ben skakade efteråt … det går att köra sig jäkligt svettig med bara kroppen som belastning också. Och man mår rätt bra efteråt.

Annars har dagen varit full av tankar efter morgonens läkarbesök; metastaser i bäckenet. Det blir en höst då min Älskade återigen ska genomgå cytostatikabehandling.

Fan.