Längtar efter mättnad

juli 24, 2013

Senaste tre-fyra dygnen har bestått av ett enda ätande. Kroppen bara skriker efter mat hela tiden. I måndags åt jag kebab till lunch, gjorde färsbiffar till middag på 600 g blandfärs. Jag åt upp alla eftersom måndagens matlåda med pulled pork låg i kylen på jobbet. Därefter avslutade jag måndagen med 2 hg parmesan.

På tisdagen åt jag pulled pork + varma grösaker till lunch och till middagen stekte jag 6 (!) bratwurstar + vitkål o lök. Hälften gick åt till middagen och andra hälften till lunchlådan. Jag var fortfarande inte mätt så jag tryckte i mig några hekto brieost och gjorde slut på den 85%:iga chokladen som skräpade på skafferihyllan.

I morse åt jag frukost, för första gången på länge – en deciliter 17% rysk yoghurt med en skvätt vispgrädde i. Lunchlådan slank ner och när jag kom hem blev det räkröra med massor av majonnäs. Men nä. Fortfarande hungrig – så jag klämde i mig resterna av brieosten och parmesanosten och gjorde en kub av den triangelformade grevéosten.

Jag har alltså käkat mat i mängder de senaste tre dagarna. Energi-intaget har jag ingen aning om, sannolikt har jag legat högt. Men jag litar på min hunger – är inte alltför orolig för vikten, tydligen kräver denna kropp lite extra just nu. Det gäller att våga ge den vad den behöver.

Men jag längtar efter att känna mig riktigt mätt.


Ingen frukost – du är galen!

juli 6, 2013

I morse när jag åt min frukost bestående av närmare en liter kaffe funderade jag på hur jag äter nuförtiden. Jag äter ju huvudsakligen lågkolhydratkost men jag är ingen LCHF-taliban.

Jag har helt rationaliserat bort frukosten, dricker bara kaffe – en stor kopp på vardagarna, tre-fyra stora koppar på veckosluten. Jag behöver inte äta frukost, jag klarar mig alldeles utmärkt till lunch utan att äta fast föda – och utan att vara hungrig eller vilja slå ihjäl något pga lågt blodsocker. Skulle någon sagt till mig för 5-6 år sedan att jag inte skulle behöva frukost, då hade jag trott att de var helt galna.

Lunchen äter jag vid 12-snåret på vardagarna och framåt 13-14 på veckosluten. Lunchen är oftast det som blev kvar av gårdagens middag, en gång i veckan brukar jag käka pizza på jobbet – då äter jag bara pålägget, lämnar resterna till arbetskamraterna som villigt käkar upp det avskrapade brödet.

Middagen brukar bli kring 18-19-tiden och består oftast huvudsakligen av kött/fisk/kyckling med antingen broccoli, blomkål eller vitkål till. Ibland kokar jag ett gäng ägg som jag äter till lunch och middag med fiskkonserver till (makrill eller tonfisk) – snabbmat, kallar jag det.

Mellanmål? Egentligen behöver jag inga mellanmål, men det är ju trevligt att äta så en näve mandlar, kanske ett par centimetertjocka skivor ost eller en bit salami slinker ner lite då och då.

På en vecka får jag nog i mig 2-300 gram choklad också, ibland blir det choklad istället för middag. En glass slinker ner ibland, speciellt nu på sommaren, men jag undviker alla former av spannmål – min mage hamnar i uppror då. Socker går alltså rätt bra, men inte mjöl. Jag kan inte äta alltför mycket socker – bara en halv bytta Ben&Jerrys glass får jag i mig nuförtiden, äter jag mer så mår jag illa.

Jag äter betydligt färre mål idag än tidigare, många gånger räcker det med ett mål om dagen. Jag äter gärna lunch på jobbet, då lunchen ju också är en social grej, det är då som allt skvaller avhandlas. Många gånger kommer jag på först sent på kvällen att jag inte har ätit middag, då blir det snabbmat (ägg + något) eller så tillreder jag bara något till morgondagens lunch.

Om det är svårt att hålla sig till lågkolhydratkost? Nej, inte ett dugg. För mig har det blivit en befrielse att slippa tänka på mat hela tiden, jag behöver inte fylla på var fjärde timme som tidigare när jag försökte hålla mig till lågkalori-kost. Mitt blodsocker och därmed mitt humör och ork håller sig på jämn nivå. Jag behöver heller aldrig fundera på maten före träningen – jag springer lika bra en lördag förmiddag efter en kanna kaffe som en onsdagkväll efter en kött-middag.

Och nej, jag tänker inte börja med frukost igen. Jag får ju faktiskt sova en kvart längre nuförtiden.


Sockersjuka och kost

april 3, 2013

Alla mina läsare vet att jag äter LCHF (Low Carb High Fat) vilket innebär att jag undviker kolhydrater i mesta möjliga mån. Från att ha varit en ivrig tallriksmodellsätare med fettundvikande under 30 års tid sadlade jag om 2008 till att äta fett och låta bli kolhydrater. Inga dramatiska förändringar, bara 25 kilos viktminskning under dryga fyra år, lugnare mage och mindre stress över maten.

Det som har varit mest positivt är att jag slipper bry mig om maten – jag äter när jag är hungrig och äter mig mätt, sen väntar jag till nästa gång jag är hungrig. Inga fyra timmar mellan måltider, inga blodsockerfall med bendarr och irritation, ingen paltkoma efter middagen. Jag behöver inte planera ätandet (och skitandet!) för att kunna träna – jag kan springa en mil på fastande mage, likväl som jag kan springa milen bara en timme efter en måltid.

Jag har läst en massa om kost under tiden, hur kroppen reagerar på kolhydrater och fett, hur förbränning i kroppen går till och kommit fram till att kolhydratfattig kost är optimal för mig. Jag är känslig för socker – när jag testade mitt blodsocker under några dagar kunde jag se att jag toppade på 10-11 ibland, så högt borde en icke-diabetiker komma. Så jag var låg nog på gränsen till diabetes, jag misstänker att om jag inte hade tränat – vilket jag även gjorde med BMI kring 35 – skulle jag ha fått diabetes. Muskelarbete är ett av sätten att hålla blodsockret på rätt nivå, vid muskelarbete produceras hormoner som liknar insulin och som tillsammans med insulin reglerar sockerupptaget – utan insulinets fettlagrande egenskaper – det är därför alla diabetiker får rådet att röra sig dagligen. Fysisk inaktivitet i kombination med övervikt, högt blodtryck och diabetes* leder ofta till metabolt syndrom, som är ett livshotande tillstånd som ofta leder till förtidig död i hjärt/kärlsjukdomar.

Vad som skrämmer mig mera är att kostråden till diabetiker (förr kallad sockersjuka) faktiskt är nästan desamma som till icke-diabetiker;  tallriksmodellen med massor av kolhydrater och lite fett. Sedan ska man tillföra insulin  för att reglera blodsockret. Alla kolhydrater blir till socker i blodet, vissa tas upp snabbt, andra långsammare – alltså blir det antingen en långsam eller en snabb blodsockerhöjning, men höjning blir det. Eftersom maten man äter är fettfattig, håller man inte sig mätt länge och senare tids forskning visar att hjärnan reagerar på blodsockersänkningen och signalerar när nivån sänks – man blir sugen. Och när hjärnan signalerar sug är det svårt att stå emot, man stoppar i sig frukt (som i princip innehåller socker blandat med några vitaminer) eller kolhydrater i någon annan form för att snabbt få upp sockret igen. Med tallriksmodellen skapar man effektivt nya diabetiker!

Numera är det tillåtet att rekommendera måttlig lågkolhydratkost för diabetiker, men det går långsamt. Sunt förnuft säger ju att ju färre kolhydrater man stoppar in i kroppen, desto mindre blodsockerhöjning får man – alltså behöver man mindre mängd tillförd insulin utifrån. Låter rätt logiskt eller hur? Men, det har många av (går)dagens dietister inte förstått, de fortsätter att propagera för tallriksmodellen, ofta med broschyrer tillverkade av läkemedelsbolagen som ser en stadigt ökande kundunderlag med dagens kostråd.

Tips på läsning:

Kostdoktorns blogg – kan man läsa mer om diabetes – sockersjuka – hans sida om diabetes torde nog vara den bästa för en nydebuterad diabetiker att läsa! Andreas Eenfeldt är allmänläkare och har även skrivit en bok – Matrevolutionen –  en faktaspäckad bok med mycket referenser om allt man behöver veta om lågkolhydratkost.
Ät dig ner i viktSten Sture Skaldeman – lite lättsammare bok, men klart läsvärd. Sten Sture har själv minskat massor i vikt med LCHF och skriver på ett medryckande sätt.
Hjärnkoll på viktenMartin Ingvar och Gunilla Eldh – om hur hjärnans belöningssystem och socker funkar. Martin Ingvar är läkare och hjärnforskare, Gunilla Eldh är vetenskapsjournalist och de har tillsammans skrivit en mycket intressant bok.
Fyss – boken om vikten av fysisk aktivitet och hur man ska tänka träning vid olika sjukdomar – en sjukgymnasts bibel!

* Med diabetes avser jag diabetes typ 2, som är den mest förekommande diabetesformen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Skönhetstalibaner

november 7, 2012

Katrin Zytomierska skriver i ett inlägg idag att Sats borde skämmas för att de har en tjock tjej, svettig och utan smink på sin reklam. Jag läste inlägget och jag blev alldeles … tom, stum.. och så läste jag om och om igen. Visserligen är hon en provokatör och framför ofta kontroversiella åsikter, men det här gjorde mig beklämd. Litet utdrag;

Det som är negativt är alla överviktiga brudar som väger närmare hundra pannor och som sen bantar ner sig till 70 och så var det bra så. Varför?! Varför slutar man att träna och äta rätt bara för att man ser ut som en människa och inte som en best? Varför kör man inte på och bantar ner sig till att väga 55 kilo och vara snygg när man ändå insett vikten av att se ut som folk?

Jag ser på SATS reklam och blir helt matt. Här står Josephine 33 år gammal och ser nöjd ut. Josephine har tränat på SATS i 13 år och så här ser hon ut efter det. Josephine tycker att det är lämpligt att stå helt osminkad med stripigt hår och övertydligt svettiga kläder på en reklamaffish för SATS för på det viset visar hon minsann att hon är nöjd som hon är.

Vad hon säger är ju att människor som är feta ser ut som bestar och att alla bör banta ner sig till dagens skönhetsideal. Man bör inte heller visa sig i bild osminkad och svettig trots att det är tydligt att det är efter ett träningspass – och dessutom vara nöjd med hur man ser ut. Som vanligt blandar människor ofta ihop smalhet med hälsa.

Smal är inte lika med hälsa.

De två hänger inte ihop på det viset att smalhet skulle ge bättre hälsa, däremot ger hälsosam livstil – kost och fysisk aktivitet – ofta lägre vikt. Den här tjejen som tränar två-tre gånger i veckan har sannolikt en betydligt bättre hälsa än en 55 kilos tjej som inte tränar. Jag träffar ju en hel del människor i mitt arbete och jag pratar alltid fysisk aktivitet med dem. Det är inte så sällan som en kvinna säger:

– Jag har aldrig behövt träna, jag håller mig smal ändå.

Vid konditionstest visar det sedan att en sådan kvinna kan ha ett testvärde på 20, vilket är långt under det värdet som anses vara godkänd ur hälsoperspektiv, trots att hennes BMI är kring 20 och midjemåttet långt under 80. Testvärdet är ett värde som man får vid ett konditionstest – 35 anses vara godkänd ur hälsoperspektiv, för att komma in på polishögskolan krävs 45, en skidåkare på elitnivå 75-80.  Att ha ett testvärde under 35 innebär att man ligger i riskzonen för hjärt- och kärlsjukdomar, ju lägre värde, desto högre risk. Har man dessutom ärftliga faktorer (föräldrar som haft hjärtinfarkt/stroke/högt blodtryck) är riskerna ännu större.

Men.

Har man hög cardiorespiratorisk kondition (dvs testvärde) sjunker riskerna markant. Inte bara i hjärt- kärlsjukdomar utan de som har hög konditionsnivå har lägre dödlighet i flera olika sorters cancer, diabetes och dess följdsjukdomar, de är mindre utsatta för infektionssjukdomar och lever längre än de som har låg konditionsnivå. Studie på studie visar detsamma; har du hög kondition lever du längre. Hög kondition slår ut riskfaktorer som ärftlighet, fetma, högt blodtryck, till och med rökning (fast det finns nästan inga rökare som har hög konditionsnivå!). Och dessa studier är inga observationsstudier med enkäter där man bara ser samband, men inte orsak-verkan. Det är studier som gjorts under lång tid, 10-20 år och man har till och med mätt konditionen i vissa studier och det är mängder som 13000 och 7000 personer som deltagit i studierna – så det är inga små observationsstudier på råttor som man dragit slutsatser ifrån.

I dessa studier ser man följande samband tydligt – ju högre kondition, desto lägre dödlighet. Jo, dödligheten är 100% fortfarande, men förtidig död anses vara högre dödlighet i dessa sammanhang. Du kan alltså vara överviktig och ändå ha en god hälsa.

Hur får man då en hög kondition? Genom att träna sin kondition, dvs träna hjärtat, träna på måttlig aktivitetsnivå. Måttlig aktivitetetsnivå är när du exempelvis promenerar raskt, du ska fortfarande kunna prata, men inte sjunga (Able to talk, but not to sing). Tränar du på mer intensiv nivå, får du bättre resultat, men det räcker alltså med måttlig nivå. Lägsta sammanhängande tid är 8-10 minuter och det ska göras 2-3 gånger i veckan. Men – här gäller, ju mer desto bättre. Kan du hålla dig på en intensivare nivå i 10 minuter i sträck är det bättre, kan du hålla dig på den nivån i en timme är det ännu bättre.

Övervikt och hög konditionsnivå = god hälsa.

Fysisk aktivitet är bra ur flera perspektiv när man har övervikt; den ökar insulinkänsligheten och sänker blodsockret så att risken för diabetes minskar, vilket är en stor riskfaktor om man är överviktig och inaktiv. Fysisk aktivitet har dock en mycket liten effekt på vikten, man får lägga ner många timmar fysisk aktivitet per dag om man ska gå ner i vikt, men intensiv fysisk aktivitet höjer den basala metabolismen med 5-6% under cirka 24 timmar, så lite nytta har man av det. Naturligtvis förbrukar man mer energi (=kcal) när man rör på sig jämfört med att sitta stilla, men det är inte jättestora skillnader – men kanske den skillnaden att man slutar gå uppåt på vågen. En halvtimme fysisk aktivitet om dagen motsvarar 6 kg fett på ett år.

Alltså – se till att du har hög kondition, då lever du längre, även om du är överviktig.

Att Katrin sedan anser att man inte ska visa sig på bild när man är omålad och svettig, trots att det är tydligt att det är efter ett träningspass, det tycker jag är lite märkligt. Det är ren skönhetstalibanism, kvinnoförtryck. Det är klart att Sats ska ha en svettig tjej på bilden, man blir svettig när man tränar hårt. Har man tränat ordentligt, på intensiv nivå, så ska man vara svettig! När jag har kört ett bra karatepass brukar jag vara röd i ansiktet, fullkomligt drypa av svett och håret sitter klistrat på huvudet. Att ens komma på tanken att ha smink inför ett träningspass känns horribelt! Och jag undrar om mina karatekompisar skulle ta mig på allvar om jag kom med läppstift och ögonskugga och rättade till håret efter varje slag? Träning är jobbigt, svettigt och roligt och man får träna fast man är överviktig. Man får visa sig på bild fast man är överviktig.

Framför allt – man får tycka att man är snygg fast man är överviktig. Och ja – jag är överviktig, jag har BMI som ligger kring 27-28. Men mitt testvärde är 43. Jag mår bra i min kropp, min kropp orkar det den behöver och lite till. Den fungerar oftast som den ska, den ger mig glädje, njutning och lust.

Jag har till och med mage (!) att påstå att jag är snygg som jag är. Det ni, skönhetstalibaner!


Inte öka i vikt

mars 24, 2012

Det här med att sluta snusa är lite komplicerat. Det är ju inte bara nikotinet utan också det orala behovet. Nikotinabstinensen var över på en helg – jag hade lite ont i huvudet och var aggressiv, men eftersom jag var på karateläger så var det bara bra att vara lite aggressiv. Men det är det här behovet att ha någonting i munnen. Jag tuggar tuggummi och har ört-snus under läppen. Annars äter jag hela tiden. Jag skulle lätt kunna äta upp alla mina nedgångna kilon på ett par veckor, så starkt är behovet att ha någonting i munnen. Jag har tillåtit mig en hel del de senaste två veckorna och ska så göra ända till torsdagen som kommer, sen är det tillbaka till sträng LCHF. Jag har ju inte tränat speciellt mycket heller sedan karatelägret, knät har inte varit i form, men i morgon ska jag testa lite löpning.

Jag ska inte gå upp i vikt bara för att jag slutat snusa. Det vägrar jag. Går inte med på det, helt enkelt. Alltså gäller det att träna mera och äta mindre.

Enkelt.


Vill jag verkligen det?

februari 23, 2012

Idag har jag bokat och betalat flyget till Phoenix i sommar, Lillebror och jag ska ju ha semester tillsammans. Det ska bli riktigt kul att resa med honom, jag ser fram emot det redan! Jag skippar karatelägret i Malmö i år, det blir för kostsamt annars – och det är ju en fördel att ha pengar kvar efter semestern också. Jag får väl träna mera på hemmaplan istället! Nu ska jag börja planera allt runt resan … det är ju bara fem månader kvar.

Funderar på om jag ska ta och minska på mitt matintag och gå ner lite i vikt till sommaren också … fem kilo ner vore inte dumt. Men jag är inte säker på att jag vill äta mindre. Inte alls. Så jag får väl öka på rörelsemängden lite. Nåt extrapass här och där utan att äta glass till middag. Eller så välja just glass istället för middag. Det går ju det också. Om jag skulle vilja.

Men vill jag verkligen det?


Mera fett åt folket

september 25, 2011

Var på verksamhetsplanering med jobbet häromdagen. Vi har även dietister i vår organisation och de redovisade det senaste inom kostrekommendationerna – och som vanligt var det tallriksmodellen som gällde. Visserligen är det på gång att man ska öka fettmängden lite och minska en aningen på kolhydrater, men annars är det precis som förr. Hon nämnde också att dessa rekommendationer finns i USA också, precis som om det skulle göra rekommendationerna mer trovärdiga. Då jag inflikade att – Ja, vi ser hur väl rekommendationerna fungerar i USA, fick jag till svar att det är ju för att folk inte följer rekommendationerna som de är feta.

Exakt.

De följer inte tallriksmodellen därför att den är svår att följa. Speciellt om man ska gå ner i vikt – då är det hunger som gäller för de som följer den modellen. Hunger och ett evigt ätande hela tiden; frukost, lunch, middag plus mellanmål. Helst en massa frukter som mellanmål, socker inpackat i läcker förpackning – vilket ger en blodsockerhöjning som naturligtvis följs av sänkning varmed hjärnan skriker efter mera. Och hjärnans skrik har vi svårt att motstå, det är en av överlevnadsfaktorerna att följa dessa skrik. Jag har följt tallriksmodellen under många år, jag har ätit ”rätt” och jag har varit hungrig.  Jag har ätit mina fem frukter om dagen, jag har druckit lättmjölk, använt lättmargarin, bara ätit grovt bröd. Och jag har stadigt gått upp i vikt, jag har syndat och haft dåligt samvete för det jag ätit och inte ätit. Jag hamnade på ett BMI kring 35 och det är inte hälsosamt, även om man som jag, trots det är fysiskt aktiv.

– Det är ju förfärligt att LCHF-förespråkarna inte tillåter våra svenska rotfrukter, rent miljömässigt är det ju hemskt, sa en av dietisterna och tog glatt av den importerade kiwi-frukten på kafferasten. Jovisst, det är jättemiljöovänligt att äta kött och mejeriprodukter producerade i Sverige jämfört med i frukt och kolhydrater som importeras – eller har vi risfält och apelsinlundar i Sverige?

-Vi vet ju inte heller vad lågkolhydratkost gör med kroppen i längden, är ett annat argument som kom upp. Nä, det finns inga långtidsstudier som håller måttet vetenskapligt. Men vi vet att övervikt är skadligt, vi vet att diabetes ökar, vi vet att höga blodsockervärden inte är bra. Ändå rekommenderar vi även diabetiker att äta socker, för det är ju bara att reglera det med insulin. Det kallar jag sjukt och oansvarigt.

Att gå ner i till en hälsosam vikt med LCHF är bra mycket enklare än med tallriksmodellen. Att fortsätta äta mindre kolhydrater ger en bestående viktminskning och när man väl har hittat sin nivå inser man också att man äter mer sällan. Man är helt enkelt mätt längre tid med fet kost. Man får inte blodsockerdippar när man inte tillför socker och man behöver inte stå emot hjärnskrik. Man äter och skiter mindre med LCHF, det kräver inte heller lika mycket planering under dagen.

Det är dessutom mycket enklare att planera sin träning då man inte behöver fylla på kolhydratmotorn stup i kvarten då fettförbränningen optimeras då inte kolhydrater tillförs, det är ingen nackdel, det heller.

Mera fett åt folket så att de håller sig mätta!