Här och nu

juli 26, 2016

Min road trip fortsätter, befinner mig i Malmö nu. Åkte ifrån Stenum, Axvall vid 10-tiden och kom fram till Malmö och JKA:s sommarläger lagom till eftermiddagspasset klockan 17, hann till och med checka in på hotellet före.

Det var ett pass med enbart svartbältare, vi tränade på attack och blockering med rätt tajming och kime. Det går inte att tänka på annat när en står där och blir attackerad, det gäller att fokusera på nuet. Det gör ont i knät, men det gör inget – det enda jag behöver tänka på är att blockera och attackera. Nästa teknik är den viktigaste.

Karate är här och nu.

Annonser

Träningspladder

augusti 19, 2014

Rivstart med karate denna veckan – tränar själv måndag och onsdag och instruerar ungar tisdag och torsdag. Det blir inte mycket mera än jobba-äta-träna, kvällarna blir korta och hushållet förfaller. Men det gör inget, det är roligt att komma igång igen, jag har saknat karaten väldigt under våren och sommaren. Har ju inte tränat karate så mycket själv under våren – studier och andra saker har kommit emellan, det har inte funnits tid helt enkelt. Löpningen kan jag ju fixa när som helst, karaten är fasta tider så det är lite svårare att få ihop ibland.

På jobbet har vi fått en ny medarbetare, en ung (23 år) kille som är väldigt träningssugen – och jag har återigen en träningskompis till lunchträningen på tisdagar och fredagar.  Vi kör 20 minuter intensiv styrketräning (45-sekundersintervaller) och han kom med många nya övningar, det kommer att bli kul – och framför allt blir min styrketräning av, det brukar bli lite si och så med det annars, jag har svårt att motivera mig ensam. Förhoppningsvis får vi med några andra också, det blir ju roligare ju fler vi blir.

Om jag lyckas komma igång med träningen ordentligt nu så kanske, kanske kan jag om två år försöka ta mig till nästa nivå på karaten – det vore inte fel att klara Nidan, andra svarta bältet. Det vore grejer det! Men det gäller att skynda långsamt, kroppen är ju inte 20 år längre. Det är ju jag bra på, skynda långsamt och ta det lagom. Jepp. Lagom är precis min stil.

Fast risken finns ju alltid att det blir några skadeinlägg snart om jag känner mig själv rätt.


Ett bra veckoslut

mars 9, 2014

En helg med mycket träning har det blivit – två pass karate igår och två pass idag. Kroppen känns lite stel nu, tog visserligen en promenad på eftermiddagen för att kanske få lite lindrigare träningsvärk i morgon, men det lär nog kännas lite här och där när jag vaknar. Jag har lärt mig massor under helgen, ska försöka komma ihåg allt bara.

Kvällen blev en trevlig tillställning med några trevliga, hitresta karateutövare – vi käkade på Interpool och pratade karate hela kvällen. Det är riktigt trevligt att först träna tillsammans och sedan sitta på kvällen och diskutera det man tränat … och ingen tycker att man är konstig när man vill prata om olika slag och blockeringar.

Söndagen avslutades med ett timslångt Facetime-samtal med Dottern så det blev ett riktigt bra veckoslut.


Må vila och frid omsluta dig

november 13, 2013

Idag fick vi besked om att vår instruktör Sensei Björn Grünstein, 6 Dan JKA, avlidit.

Sensei Björn har haft en egen klubb, Haninge Budo, men han har också varit huvudansvarig för karaten i mellansverige. Det är han som har haft träningsläger med oss, det är han som har varit examinator vid graderingarna. Det är han som har undervisat och skällt på mig under min korta karatetid. Många gånger har jag stått där, framför honom, nervös från hårfäste till fotsulorna och slitit häcken av mig, svimfärdig av trötthet har jag gjort en teknik till. För det var det han var bra på – få en till att göra sitt bästa, få en till att ta fram det lilla extra. Han skällde, han gormade, ibland kunde det hända att han nickade nöjt. Det var han som bestämde när det var dags att prova till Shodan, svart bälte.

Hans passion för karate, hans kunskaper i karate, hans förmåga att förmedla sina kunskaper var ovanligt bra. Hans passion för karate och karatens innersta väsen gjorde också att han ville att vi skulle bli bra på det, att vi skulle förstå vad karate är. Att karaten i grund och botten är en stridskonst. Han förmedlade att det som räknas är att jag alltid tränar för att bli bättre, snabbare, hårdare – och att jag ensam är ansvarig för den utvecklingen.

Hans död kommer att lämna ett stort tomrum i karatevärlden. Hans död berör mig, mycket mer än jag trodde, han var ju bara min instruktör då och då. Men han var min inspiratör i karaten. Han lärde mig att karate är här och nu, det enda som räknas är nästa teknik, ingenting annat.

Det är ju Livet. Här och nu – något annat kan vi inte leva i.

Jag kommer att sakna honom – och återigen kommer Eeva Kilpis ord till mig;

Oundvikligen,
dag för dag, närmar sig uppbrottet,
snart är vi alla jord.
Ha det så bra, du som gått före.
Hälsa världsalltet från oss.
Må vila och frid omsluta dig.


Uteslutande bestraffning

mars 28, 2013

Hade träning för ungarna idag, som vanligt på torsdagkvällarna. De var inte så många, bara nio stycken men det var en massa tjafs från början. Jag vill ha ordning på mina träningar, de ska lyssna när jag talar och fokusera på det de gör – är man inte det kan de ju skada varandra, det är trots allt karate vi håller på med. Oftast kör jag med kollektiv bestraffning, med glimten i ögat och ungarna gillar det – 10 armhävningar eller upphopp brukar lugna dem rätt bra och lär dem att komma ihåg reglerna som gäller i dojon. Ibland tjallar de på varandra för att de ska få sin ”bestraffning” eller frågar glatt när det är vattenpaus – för den frågan resulterar alltid i 10 armhävningar.

Men idag funkade det inte och det var två stycken som bara tjafsade med varandra. Hur jag än skärpte rösten och försökte styra upp fortsatte de. Ingen kontroll, inget fokus, gnäll, gnäll, gnäll – han slår ju hårt, han har ingen kontroll bla bla bla – istället för att fightas tjafsade de hur de skulle göra. Respektlösa mot varandra och mot de andra i gruppen som blev störda. Då kom jag ihåg.

Då kom jag ihåg skammen. Skammens funktion i flocken. Jag sa till dem att de fick lov att sätta sig på golvet och titta på. De fick inte delta i nästa två övningar, de fick vara utanför, de fick inte vara med. De såg ut som fågelholkar först, sedan skämdes de. Och de satt ner och såg hur de andra gjorde det som de faktiskt tycker är roligt – fightades. Efter några minuter fick de vara med igen och det var inget mer tjafs under passet.

Jag vet inte om det var rätt, men det kändes rätt att markera allvaret. Karate handlar inte bara om att slåss, karate handlar om respekt också. Respekt för motståndaren, respekt för den som kan mer (= har högre grad), respekt för reglerna i dojon.

Och jag hoppas att de lärde sig något.


Göra ingenting

november 11, 2012

En härlig karatehelg har det varit; två dagars träning med Den Högt Graderade från Huvudstaden. Full kraft har varit ledordet, till och med alla mina fel har jag gjort med full kraft! Kroppen värker nu, från nacken till hälarna, träningsvärken i morgon bitti kommer att vara ljuvlig!

Något märkligt hände med mitt knä idag – jag försökte mig på ett hopp i slutet av passet och fick en riktigt ordentlig smärta i knät, gick av mattan och lät bli resten av dagen, det var bara 20 minuter kvar. Det bultade och dunkade bra i knät en timme eller två, vid första stoppet på vägen hem haltade jag riktigt illa. När vi tog vår andra paus för att fika upptäckte jag att jag helt plötsligt kunde sträcka knät nästan fullt – vilket jag inte kunnat på flera månader. Det märkliga var också att trots att det gjorde ont behövde jag inte halta, gången kändes naturlig igen och det kändes som om det hade blivit mer rörligt. Förstår inte riktigt vad som hände, ska bli intressant och känna på det i morgon, efter en natts vila.

I morgon blir det en härlig semesterdag, jag ska göra ingenting precis hela dagen, möjligen går jag och tränar karate på kvällen.


En ny människa

oktober 10, 2012

Det var en stressig arbetsdag jag lämnade i eftermiddag, kom hem och var så trött och mådde dåligt att jag tänkte skippa träningen. Men träningsväskan var färdigpackad och jag skulle ju ändå ut med soporna så jag cyklade iväg till dojon. Tänkte att jag kör första delen av passet och går hem när det blir avancerad kataträning. Men det kändes lite onödigt att gå hem efter första passet, när jag ändå var ombytt och varm – så jag körde även sista halvtimmen.

Nu känner jag mig som en ny människa – lite nya blåmärken, ont här och där, men av stressen och tröttheten finns inget kvar.