Gillar att vara jag

juli 7, 2012

Började dagen med löpning, Kungsbäck fem kilometer. Knät gör ont igen, det är bara att inse fakta – artros gör ont när man springer. Nu gäller det bara för mig att lära mig att springa med smärtan, försöka springa utan att halta. Det blir ju inte sämre av det, det gör bara ont. Men det känns surt. Jävligt surt.

Stack iväg till Fjärran Höjder för ett dopp och lite solning – vädret har varit underbart idag, helt tvärt emot prognoserna. Simmade 10 längder och låg och solade dryga timmen sen, träffade på en av karate-killarna, hade en trevlig pratstund, främst om allt möjligt runt karate. Det var så trevligt att jag glömde att lyssna på Sommar-programmet, vilket jag hade tänkt göra när jag solade. Jag gillar ju inte att sola, jag måste ha någonting att göra under tiden – läsa, lyssna eller lösa korsord. Att bara ligga och steka mig går inte, jag tycker det är tråkigt – jag brukar somna till och det blir så obehagliga drömmar när jag ligger i solen, mardrömmar om att jag instängd i bastu och sånt. Inte alls skönt, så jag är livrädd för att somna i solen!

Nu ska jag bara njuta av lördagskvällen, lyssna på trevlig musik och kanske läsa en bok. Just idag gillar jag att vara jag och leva det liv jag lever. Bara vara här och nu.


Själsnödvändigt att springa

juli 5, 2012

En riktigt trevlig dag har det varit idag trots att arbetsdagen var lite rörig. Det kan bli lite stökigt ibland när man är ensam på mottagningen, speciellt om det kommer jag-ska-bara-människor och dräller in. Vi har ju ingen drop-in verksamhet, enbart bokade besök, men några chansar. De ska ha en rollator till sin gamle far, kryckkäppar eller bara slinker in för att boka tid – och när man är ensam kan det bli lite kärvt. Jag brukar be dem slå sig ner i väntrummet tills jag är klar. En del blir sura och tycker att det är ju bara, men jag tycker att patienten som jag har avtalad tid med kommer i första hand, hen kanske har tagit ledigt från arbetet för att komma till mig. Någon ordning ska det vara!

Efter jobbet tog jag en sväng till Fjärran Höjder och simmade 20 längder, vi var bara tre stycken i motionssimningsbanan så det var ett nöje att simma! Inga tjattrande damer som simmar i bredd, ingen wannabe Phelps som försöker crawla utan att se sig för, inga barn som simmar sina första 200 meter. Det var bara att simma på i min egen takt. Och solen sken, bara det!

Gårdagens löprunda var inte bra för knät – det gör ont idag igen. Smärta får jag tydligen stå ut med, men jag ska testa hur långa sträckor knät tål utan svullnad, för när knät svullnar är det lite för mycket, det är lite för mycket reaktion från kroppen då. Men smärta är inget hinder, artrosen försämras inte av det. Mentalt är det visserligen lite jobbigt att veta att första 10-12 minuterna kommer att göra ont, men det kanske går över med tiden, det också.

För springa ska jag, det är nödvändigt för min själ.


Bara två måndagar kvar

juli 2, 2012

Vaknade i morse vid halvfyra-tiden och kände att ”nu mår jag bra”, all abstinens var helt borta.  Det var en skön känsla att få somna om och faktiskt gick det rätt bra att kliva upp i morse också, jag har känt mig pigg och glad mest hela dagen, trots måndag. Nu är det bara två måndagar kvar tills det är dags att åka till Phoenix!

Stressade hem i hundratio och iväg till badet, jag hade alldeles för mig att de skulle stänga kassan 16.30 och jag var där 16.29 – med andan i halsen. Det visade sig att de stänger inte förrän 20 på vardagarna … så jag simmade mina 20 längder i lugn och ro. Det blir nog flera simkvällar den här veckan, det var riktigt rogivande att simma. Fast det är inte så skönt nu när det bubblar och låter i öronen efter allt vatten som har samlats där.

Nu gäller det att ta en dag i sänder. Snart, snart får jag träffa Dottern igen!


Utsättningssymtom

juli 1, 2012

Käkat Tramadol en längre tid,  50 mg 2-4 ggr om dagen, inga stora doser, helt inom ramen vad som är normalt. Har ju problem med nervsmärta i axeln/armen som ibland tar över rätt ordentligt och Tramadolen gör att jag står ut. Det är förmodligen en nerv som är i kläm i nacken och det är inte så mycket att göra åt det, mer än att stå ut. Tramadolen tar inte bort smärtan, men den gör att jag skiter i smärtan, lite märkligt, men så upplever jag det.

Men bestämde mig nu för att sluta med dom och tog den sista på fredag vid lunchtiden. Det känns inte bra att gå på opiater, hur mycket jag än behöver för smärtan, det känns som om kroppen behöver vila från gifter. Tramadol har ju en kort halveringstid så abstinensen sätter igång 6-8 timmar efter att man tagit sista dosen. Turligt nog brukar den klinga av rätt fort, om man står ut det första dygnet.

Så gårdagen sov jag i princip. Vaknade till och tog en promenad. Kom hem och hade svårt att sitta still, ångesten smög sig på och all jordens elände och sorg tog över mitt sinne. Tog flera svängar förbi badrumsskåpet där lindringen fanns, men lovade mig själv att inte ta någon förrän på söndag eftermiddag om inte symtomen hade lagt sig.

Vaknade i morse efter tolv timmars orolig nattsömn, tröttare än någonsin. Funderade på att ta en tablett, men tog mig till badet och simmade 1000 meter i snabb takt – ett test för att se om armsmärtan ökar, vilket den inte gjorde. Just nu känns det helt okej, bara lite oro i kroppen som lätt botas med en promenad, skulle jag tro.

I morgon kommer jag att vara som vanligt igen, utan kemiska tillsatser.


Träningsbabbel

juni 25, 2012

Gårdagens 1000 meter i bassängen på Fjärran Höjderbadet känns ingenstans. Jag hade förväntat mig lite träningsvärk, men icke. Jag simmar bröstsim – för det mesta 1000 m – så det gäller att ta i om man ska få någon pulshöjning, men min teknik behöver nog finslipas lite mera. Får jobba på det – jag köpte sommarkort för 600 kr så nu gäller det att besöka stället minst sex gånger till för att tjäna in kortpriset. Jag har gjort i ordning en ”badväska” så nu har jag tre träningsväskor färdigpackade – för simning, gym och karate, alla innehåller rena underkläder, en necessär med duschgrejer, handduk, lås och ev låskort. Det ska vara enkelt att komma iväg när lusten faller på!

Under juliveckorna, när jag jobbar ensam på mottagningen, planerar jag in några långluncher och hinner då iväg och både simma och äta, jag gjorde så förra året några gånger och det kändes som om jag hade haft en semesterdag trots att jag jobbade. Det har sina fördelar att ha flextid och bestämma själv över sin tidbok – jag jobbar bara lite längre den dagen, eller någon annan dag. Patienterna brukar vara glada om de får komma klockan 17 istället för kl 13 – det blir en win-win situation!

Körde lite utfallssteg och knäböj idag – knät kändes ingenting! Jag sprang ju lite igår, var ju ”tvungen” till det när ösregnet överraskade mig när jag var på väg hem från stan – det gick jättebra att jogga i klänning och sandaler, blev en knapp kilometer men eftersom jag inte var klädd för löpning så räknas det ju inte. Tycker jag. Får hoppas på att knät tycker detsamma. På onsdag blir det en lugn femkilometersrunda, det ska bli spännande och se hur det går. Kommer smärtan tillbaka så är det väl så, jag tänker springa ändå, jag behöver det för själen. Artrosen, dvs nedslitningen av brosket kommer ju att bli värre med åren, men försämringen går inte snabbare för att man belastar. Tvärtom, det kvarvarande brosket kan bli tjockare och på det viset lindra symtomen. Det är bara så trist att det gör ont de första två kilometrarna, det är mentalt lite jobbigt att komma iväg när jag vet att det kommer att göra ont i början. Sen brukar det ju släppa, blir liksom bedövat, knät känns som en klump bara och då skulle jag kunna fortsätta hur långt som helst. Men längre än en mil gör att knät svullnar dagen efter och det är inte riktigt bra.

Det tar på krafterna att åldras – man måste träna hårt för att orka med att bli gammal.

 


Kunderna till för butiken, eller?

december 27, 2011

Började dagen med en simtur igen, ellipsmaskinen fick stå oanvänd, det kostar 100 spänn att träna där enstaka gång, det känns lite för mycket. Jag satsar på att springa imorgon istället. Om jag inte kan springa får jag väl gå mina kilometrar. Vaden känns inte alls mycket idag och inatt har den inte krampat en endaste gång. Så det går framåt. Och det är ju bara onsdag imorgon så jag hinner träna många gånger till denna veckan!

Eftermiddagen tillbringades på elektronikvaruhus, jag har nu bestämt mig för en iMac. En med 21.5” skärm, den blir alldeles lagom på mitt bord. Sneglade lite på en 27” men den kändes för stor, jag kommer inte att kunna se teven över skärmkanten. Naturligtvis hade Mediamarkt slut på sina och Elgigantens iMac hade det gamla operativsystemet (Snow Leopard) så jag får vänta någon dag. Jag gillar inte att vänta. Har den inte kommit till Mediamarkt imorgon så beställer jag den från Apple-store istället. Fri frakt – så jag sparar en hel del på det.

Det här med service i butikerna är lite svårt, jag tror inte expediterna har förstått att de är till för kunderna. Jag fick stå en kvart och vänta vid Apple-bordet på Mediamarkt innan det dök upp någon som jag kunde fråga – och då fick jag hugga honom i flykten. Är det verkligen meningen att man ska behöva jaga expediterna i butiken? De ska f-n vara glada över att jag är där och är villig att spendera pengar just i den butiken! På Elgiganten kom det fram en tjej efter 5-6 minuter men när jag började fråga henne om operativsystemet såg hon ut som ett stort frågetecken… hon var väl utlånad från kaffebryggaravdelningen eller nåt. Det retar mig när de säger att de inte vet. Ta reda på det då istället för att se ut som ett frågetecken!

Nä, att shoppa ska vara roligt! En bra försäljare ska snacka för varan och få mig att känna att jag har gjort en bra affär … jag minns när jag köpte min första dator, då sa jag till försäljaren att jag ville att han skulle tala för varan. Och som han snackade! Jag var jättenöjd när jag gick därifrån. Trots att jag redan hade bestämt mig för varan innan så ville jag höra hur bra val jag hade gjort. Att köpa är inte bara att få hem varan, det kan också vara en njutningsfull upplevelse; man ska bli förförd och tillfredsställd i sin köplystnad.

Mera njutning åt folket!


Stormigt värre

december 26, 2011

Skulle ut och ta ett löppass på förmiddagen – jomenvisst. Vaden krampade efter en kilometer i uppvärmningstakt och gav sig inte. Så det var bara att promenera hem. Ändå hade jag andra skor än igår, då jag också kände av vaden, men inte lika mycket som idag.  Jag misstänker att jag får problem med vaden för att jag sätter i foten lite snett i början, för att undvika knäsmärtan som jag har, ffa första två kilometrarna av passet. Jaja, jag kunde åtminstone simma 1000 meter, alltid något. Får se om jag tar och kör sån där ellipsmaskin i morgon, före simmandet, för jag misstänker att jag inte kan springa i morgon heller. Men jag är inte så förtjust i ellipsmaskiner, eller crosstrainer som de också kallas, jag tycks vara av fel storlek och tycker bara att det känns konstigt att stå i en sån. Eller så kör jag bara styrka och simmar efteråt. Men något ska jag banne mig kunna göra – det är ju träningsvecka nu! Jag har ju sett fram emot den här veckan, riktigt längtat efter att få springa ett pass om dagen. Aldrig blir det som man tänkt sig.

Studierna för den här säsongen börjar ta slut, jag har bara lite kvar av examinationsuppgiften som ska vara inne 12-01-06, så jag har gott om tid. Sedan börjar nästa kurs i mitten på januari, det är bara att sätta igång med det nya direkt! Det är så kul att plugga igen, det är ju så mycket man tar reda på som man inte hade gjort annars. Och så blir jag ju tvungen att tänka till också, jag ska ju kunna redovisa vad jag lärt mig också … det är inte alltid det lättaste, men det går det med.

Stormen? Jomenvisst blåste det rätt häftigt inatt, susade lite extra i ventilationen, annars har jag inte märkt något.