Livet är mäktigt

juli 21, 2017

Jag sitter och vakar över min mamma som ligger och är på väg att lämna Livet. Min tuffa, sega mamma!

Hon som växte upp under andra världskriget i nordligaste Finland.
Hon som skickades hemifrån som 9-åring för att ta hand om sin storasyster som låg förlamad efter polio.
Hon som rymde hem flera gånger ända tills morfar sa till om att flickan skulle stanna hemma.

Hon som stickade raggsockor innan hon kunde läsa.
Hon som tvingades skriva med höger, trots att hon var vänsterhänt.
Hon som flyttade söderut för att läsa samtidigt som hon arbetade.

Hon som skaffade sig ett bra arbete på en bank.
Hon som följde sin man till ett nytt land, ett nytt språk.
Hon som arbetade femskift på fabriken.

Hon som födde tre barn.
Hon som alltid välkomnade hem sina barn, oavsett vad de hade gjort.
Hon som älskade och tog hand om sina tre barnbarn.

Henne sitter jag och vakar över nu när hon är på väg att lämna Livet, tacksam över att jag får finnas här.

Livet är mäktigt.


Märkliga saker i mitt Liv

februari 28, 2017

Det hände en märklig sak häromdagen.

Chattade med en vän och han lyckades trycka på någon knapp så polletten ramlade ner hos mig. Jag grät hejdlöst hela eftermiddagen. Så där som jag inte har gråtit på många år, inte ens då min man dog. Ögonen svullnade, näsan blev vackert röd och snoret rann. Och jag grät och grät samtidigt som jag hela tiden åt någonting.

Efter några timmar stillnade gråten och jag kände bara en enorm lättnad. Och därefter har jag haft en stilla glädje i mig, en sån där konstig känsla av att allting kommer att ordna sig. Känslan finns kvar i mig fortfarande – Livet bär mig igen.

Det händer märkliga saker i mitt liv.


Här och nu

januari 31, 2017

Har varit på karatehelg i Landskrona – utbildning i dagarna två. En lång resa och långa dagar, men jag har haft massor av tid att tänka. Karatemiljön får mig att fokusera bättre, tänka tydligare.

Nattvaknandet har återkommit, men det gör inget. Jag känner att saker och ting börjar klarna, bitarna faller på plats – ibland till och med på rätt plats. Någon slags inre frid börjar skymta lite längre bort. Till dess är det bara att finna sig.

Här och nu.


Nästa helg

januari 19, 2017

Om fyra dagar får jag reda på vad som kan göras med mitt knä. Det är ju lite skadat av … ålder – medial artros med helt nedslitet brosk, havererad medial menisk och en delvis rupturerad muskel. Plus lite smågrejer också. Känns inte alls bra, känns riktigt illa faktiskt.

Just nu har jag kunnat träna några pass karate med en ortos runt knät, men det räckte med ett litet snedsteg igår för att smärtan och svullnaden skulle komma tillbaka. Jag som var så glad över att jag kunde genomföra ett karatepass. Och för några dagar sedan kunde jag springa 5 km utan smärta. Men nu är det svullet och smärtande igen.

Jag drömmer mardrömmar om amputation, jag går och tänker på allt som kan hända. Om det blir en operation – hur lång rehabilitering, hur länge måste jag vara stilla? Hur kommer mitt psyke att reagera på inaktivitet … kommer Livet att bli en massa svarta ränder igen? Jag vill inte vara i svärtan, jag är så jävla trött på det! Jag är så jävla trött på mig själv när jag är i svärtan. Gnällig kärring.

Nästa helg ska jag delta i instruktörsutbildning för karatetränare.

 


Alla sinnen fick näring

december 5, 2016

Ett intensivt veckoslut blev det igen – fredagen tillbringades tillsammans med arbetskamrater och knytis-julbord. Det blev mycket skratt och mat och stämningen var som det bara kan vara när människor trivs med varandra.

Lördagen blev en intensiv dag, iväg till Stockholm på ETC-tidningens 40-årsjubileum tillsammans med Väninna. Johan Ehrenberg talade länge, lite om sin obotliga sjukdom, mycket om solenergi. Gripande och peppande. Kände mig alldeles fylld av energi (miljövänlig) och känslor när han slutade. Därefter uppträdde Stefan Sundström, Love Antell och Systraskap. De sistnämnda rusade rakt in i min själ, jag har gått och tänkt och nynnat på deras musik sedan dess.

Söndagen tog vi oss till Fotografiska och behållningen där var Anton Corbijns utställning – huvudsakligen svartvita fotografier på olika rockmusiker. Helt fantastiskt, jag kunde knappt se mig mätt på bilderna. Skuggor, svärta, ljus. Mindre svart, mera svart. Masker. Avskalat. Fullt. Underbart!

Tiden med Väninnan är inte heller att förakta, det var längesedan vi tillbringade en längre sammanhängande tid tillsammans. Ni vet så där att man snackar allvarligt en stund om viktiga saker, sedan flamsar man en stund för att helt plötsligt ta upp tråden om seriösa ting igen. Jag har saknat det, märkte jag.

Alla sinnen fick näring. Känner mig pånyttfödd.


Tiden läker

november 9, 2016

För sex år sedan var det snöstorm just denna dag.
För sex år sedan var denna dag en dödens dag.
För sex år sedan sjönk jag.

För sex år sedan, just denna dag,  viskade jag kärleksord till min Älskade när han lämnade mig.

Idag har stormen bedarrat.
Idag har denna dag varit en hyllning till Livet.
Idag flyter jag omkring förnöjt.

Tiden läker.


Det är lite tomt

oktober 20, 2016

En helt vanlig vecka börjar lida mot sitt slut. Lida, förresten, vilket konstigt ord i sammanhanget, att lida är ju smärtsamt! Och jag ser inget smärtsamt i att tiden går. Inte det minsta. Det bara är så.

Jag längtar faktiskt efter att tiden ska gå lite fortare nu, bara ett tag. Så att jag återigen kan börja tänka på framtiden, börja planera. Inte bara leva i dagen. Visserligen är det ju bra att vara närvarande i nuet, men lite framtidsdrömmar skadar inte. Och det saknar jag nu … eller rättare sagt – jag har stängt av all planering inför framtiden. För att skydda mig själv från besvikelser, för att skydda mig själv från smärtan som besvikelserna innebär. Här och nu mår jag bra. Drömmer jag inte om någonting behöver jag inte heller bli smärtsamt besviken.

Det är lite tomt att leva så, men det går – det också.