Vysotskij och Baryshnikov

oktober 27, 2012

I slutet på 80-talet såg jag filmen Vita Nätter och jag kommer ihåg att jag såg snutten med Baryshnikovs dans massor av gånger, jag tyckte det var så häftigt, jag grät till den första gångerna. Jag älskar att se på bra dans och detta var – och är  fortfarande – bland det bästa jag sett (om man bortser från hennes gråt mitt i alltihop)

Många år efteråt förstod jag att det var Vysotskijs Mina hästar han dansade till och jag hittade översättningen av Ola & Carsten Palmær (där finns hela texten) till Koni priveredlivye, som den heter i original.

På min ena sida avgrunden, på min andra sida stupet
och jag piskar mina hästar längs med branten, längs med djupet.
Jag kan inte andas längre, dricker vind och äter dimma.
och jag vet med farlig glädje: detta är min sista timma.

Trava sakta, mina hästar trava saktare i natt.
Lyd inte min piska, håll ut!
Åh ni vrenskas, mina hästar ni går som ni själva vill.
Vad fick jag gjort? Ingenting. Vad var min sång? Ingenting.

Men jag hetsar mitt spann, men jag sjunger min sång.
Jag har bara skådat stupet. Än är allt inte slut.

Alltså. Det här är bara så bra – Vysotskijs röst, så full av ångest och vrede, Barysnikov som förkroppsligar smärtan med sin dans, texten som är så grym … dricker vind och äter dimma…

Totalupplevelse.

Annonser

Läs Gardells bok!

augusti 14, 2012

I natt har jag läst Jonas Gardells bok Torka aldrig tårar utan handskar, del 1. Jag kunde bara inte släppa den, jag måste vidare hela tiden, till tonerna av Queen och Freddie Mercury som jag återfann igår. Freddie Mercury som dog i sviterna av AIDS i november 1991, bara ett dygn efter att han hade officiellt bekräftat att han hade AIDS – det var ju fortfarande så skamfyllt.

Gardells bok är en berättelse om bögars liv i Stockholm i början av 80-talet. Då, som nu, reste unga män till huvudstaden för att få vara sig själva, bort från inskränkhetens småstäder. Bort från de som ansåg homosexualitet vara en sjukdom, en styggelse, något man skulle äcklas åt. Dessa unga män reste till Stockholm och levde ut sin sexualitet, i likasinnades närvaro. Unga män var hett eftertraktade. Snabba avsugningar, i bilar, i buskar, pissoarer. Mystiska klubbar. Äldre som tog hand om nykomlingar, äldre som utnyttjade nykomlingar – alla de sorter fanns. Och den mystiska sjukdomen som kom, men som inte riktigt fanns ännu …

Gardell beskriver dessa mäns vanlighet i all den utanförskap de befinner sig i. Han beskriver dom kärleksfullt, från barndomens utanförskap till homosexualitetens gemenskap går deras väg. Gardell skiftar mellan nu och då, mellan nu och sedan och han gör det i precis rätt ögonblick – han har känsla för tajming! Jag kunde inte släppa den när jag väl hade börjat och jag ser fram emot de två kommande.

Mig berör boken även på ett personligt plan, jag har nära som jag redan på 70-talet lärde känna som homosexuella. Det var hysch, hysch då, mycket mer än vad det är idag. Homosexualitet var faktiskt klassad som sjukdom ända till 1979 i Sverige – jag minns debatterna och jag förundrades då också. Hur mina vänners kärlek kunde vara en sjukdom, det var obegripligt. Och när jag läser Gardells beskrivning om hur det kunde gå till i Stockholm på den tiden önskar jag att åtminstone någon av de som jag kände hamnade rätt, att de inte bara blev utnyttjade. För visst har jag hört dom berätta om Bögringen, de olika klubbarna, drogerna och det vilda livet i parkerna. Hur de skaffade pengar, sprit och cigaretter. Fast jag ville nog inte höra allt, orkade inte ta in det. Men Gardell berättar om det. Han berättar kärleksfullt om det, utan att förhärliga, utan att fördöma.

Gardell har skrivit en jävligt bra bok. Läs den! Den finns även nedladdningsbar som e-book och som ljudbok.


The Show Must Go On

augusti 13, 2012

Tillbringat kvällen på Youtube. Finns inget bättre när man känner sig lite nere. Där finns allt man behöver om man skulle vilja gråta, skratta eller bara förundras.

Planerar köket för fullt, har inte alls löst problemet med köksgolvet än, men fått många bra idéer, får se vad det blir. Ringde till min Handyman tillika Dotterns Far och vi kom överens om att han kommer hit till hösten, han hade lite annat jobb på gång nu. Det blir bra, då hinner jag att beställa och få hem spis, diskmaskin och fläkt. Var till en ”riktig butik” idag och tänkte handla där, men de ignorerade mig helt, sa knappt hej när jag kom in i butiken och när jag gick och tittade på de olika grejerna stod de bara och talade med varandra. De slipper mig som kund, helt klart.

Däremot vad de jättetrevliga på kakelbutiken, hjälpte mig att leta efter det jag ville ha och kom med kostnadsförslag för jobbet. Jag har nästan bestämt mig och min vana trogen sparar jag massor genom att inte köpa det fula kaklet för 800 kr kvadratmetern utan handlar ett jättetjusigt för bara 500 spänn. Det blir mycket över till annat viktigt såsom nya kastruller till induktionsspisen. Visserligen är de flesta av mina kokkärl redan utbytta, men man måste väl ändå ha nya fina saker när man skaffar sig en ny spis?

Jag hade tänkt lämna skåpluckorna för omlackering, vackert kommunalgrått var min tanke, men nu när jag fick fram trägolvet ser de gula luckorna rätt bra ut, färgen blev mindre kycklingaktig så jag får nog tänka om. Alla dessa val jag måste göra, de tar kål på mig!

Och alla dessa saker jag inte fick välja här i Livet.

Du tror du kuvar mig, Liv?

Inte.
En.
Chans.


Magmuskler med Jarkko

mars 20, 2012

Latar mig idag också – har bara kört lite sit-ups på pilatesboll och med pinne bakom nacken. Jag klarar inte att göra dom såsom Jarkko, men kolla igenom den lilla filmen och prova sen.  – Låna pinne från krannen, säger Jarkko … Vi testade på jobbet och av fem sjukgymnaster var det bara en som klarade denna typ av situps (hon åkte förresten Vasaloppet i år). Resten av oss kom antingen inte upp alls, eller med alltför mycket lyfthjälp av fötterna. När man har en pinne såsom Jarkko visar, då går det inte att hjälpa till med armarna och situpsen blir verkligen magmuskelträning. Om man går ända upp såsom Jarkko gör, då jobbar man även med höftböjaren, men det gör inget, på tillbakavägen är det tufft jobb för magmusklerna att hålla emot.

Till sommaren ska jag klara 10 st, jag tränar nu med att göra pinn-situps på pilatesboll 2×10 varje dag. Nästa steg blir ryggliggande med fötterna under ribbstol. Sen blir det golvvarianten. Efter två dagars träning kan jag meddela att jag känner alla mina magmuskler mycket väl.


Vara i natten

mars 4, 2012

I kväll är en sån där kväll som händer ibland. Jag vill inte gå och lägga mig. Jag hittar på en massa pyssel bara för att slippa gå och lägga mig. Eller så bara hänger jag framför datorn eller teven. Bara är.

Jag gillar att vara, mitt i natten.


Expressen eller Aftonbladet?

september 8, 2011

Jag har levt utan morgontidning över ett år.  Då vi skaffade oss smartphones med mobilsurf beslutade vi att inte ha papperstidning på morgonen. Jag tog visserligen en 10 veckors provprenumeration för 100 kr på ena av våra två morgontidningar (Gefle Dagblad och Arbetarbladet) men det räckte ju bara 10 veckor. Nu har jag börjat sakna tidningen, speciellt under veckosluten, det är inte riktigt samma sak att läsa deras nätversion som inte innehåller allt som står i papperstidningen. Visserligen har de fullversion på nätet också, men det kostar nästan lika mycket som papperstidningen.

Så jag funderar allvarligt på att åter ta en prenumeration. Men vilken av tidningarna ska jag välja? GD:s ledare får mig att tugga fradga ibland, Arbetarbladets nyhetsbevakning har lite för mycket traktorbevakning för min smak.

Besvärlig fråga att ta ställning till. Jag har funderat flera dagar nu, men kommer inte till beslut. Ena dagen tycker jag att GD nog ändå är lite mer i min smak, men det är f-n inte trevligt att bli ilsken vid frukostbordet. Arbetarbladets ledarskribenter, speciellt de kvinnliga, har jag däremot alltid kunnat förstå och får ofta nya infallsvinklar på dagsaktuella händelser.

Så nu står jag där, precis som Gösta Ekman