Det går framåt

augusti 30, 2017

Nu har det gått en vecka och jag slipper bandaget runt knät, det räcker med stödstrumpa. Benet ser rätt häftigt ut, det har ju fortsatt att blöda inuti och någonstans ska blodet ta vägen så hela benet är missfärgat.  Nätterna är fortfarande lite besvärliga, men det kommer också att bli bättre – det är jag övertygad om. Det är också lite bökigt att göra saker hemma, det kräver en hel del planering att bara sätta på kaffe… för att inte tala om en hel måltid. Det är så lagom kul att sätta sig till bords och upptäcka att en har glömt besticken… många svordomar har hörts i Isternästet senaste dagarna. Men – det går framåt, det gör det.

Hematom längs hela benet


Ingen skruv lös!

augusti 28, 2017

Idag tog jag mig en liten bussresa till arbetet, fick prata lite med människor, äta lunch i sällskap och se på mina röntgenbilder efter operationen. Det var ingen sham-surgery han utförde, det är faktiskt en massa bråte i mig nu.

På bilden är det alltså mitt högra underben och knä, nedom den andra skruven uppifrån kan man se en mörk yta – det är där de har sågat bort en bit. Spalten är 9 mm och är förstärkt med en platta och sex (gröna) skruvar. Meningen är att det ska växa in nytt ben där i hålet och plattan+skruvarna ska hålla allt på plats under tiden.

Sex skruvar och en platta.

Nu är det bara att vänta på bentillväxt och hoppas på att skruvarna håller sig på plats. För vem vill ha en skruv lös?


Sham surgery?!

augusti 27, 2017

Det har gått fyra dagar sedan operationen och jag är förvånad över hur lite jag besväras av knät. Jag hade förväntat mig en riktigt tuff vecka med smärta och svårigheter med förflyttningar, men idag har jag inte ens behövt ta morfin, Alvedon har räckt bra. Och jag kan gå korta sträckor med kryckorna utan att det är alltför besvärligt. Klart att det fortfarande gör ont, men inte alls som jag hade förväntat mig. Jag måste också sitta med benet i högläge den mesta av tiden, men svullnaden är inte alltför störande, jag har nästan fullt rörelseomfång i knät.

Det är så att jag börjar misstänka att kirurgen utförde sham-surgery på mig – skar bara ett snitt och låtsades operera mitt ben.


Fixar det här också

augusti 24, 2017

Nu är äntligen mitt knä upprätat. Igår opererades jag med en valgiserande osteotomi (20-30 sekunder in i filmen syns det bra). Det innebär att kirurgen sågar upp en glipa i skenbenets insida, sätter dit platta och skruvar för att staga och sen får benet läka ihop. Då kommer belastningen på knät att skifta från insidan till utsidan – och det är ju insidan av mitt knä som saknar brosk och menisk.

Själva operationen minns jag ju inget av, men kollegan var med och berättade efteråt vad som hade gjorts. Hon berättade att skruvarna jag har är läckert gröna…och jag undrar naturligtvis varför. Kollegan såg också till att jag kom hem på ett säkert sätt, himla tur det.

Ben med drän och plåster.

Jag ligger nu i min soffa – och har gjort så hela dagen – och väntar på att dagarna ska gå. Jag ska stegmarkera och får belasta benet med 20 kg så jag kan ta mig runt skapligt med kryckorna. Dock svullnar benet rätt snabbt så jag får bara ta korta stunder uppe, sen är det högläge igen. Ju mindre svullnad, desto snabbare läkning och mindre smärta. Det kommer att bli några tuffa dagar av inaktivitet.

Men jag fixar nog det här också. Jag är ju en Ninja.

 


Vila i ingenting

juni 12, 2017

Det känns som om mina ord har sinat eller så är det bara stiltje i mitt Liv just nu.

Inga känslostormar.
Inga förhoppningar.
Inga besvikelser.

Ingenting.

Det är rätt skönt att få vila i ingenting.


Tillförsikt inför sommaren

maj 21, 2017

En lång månad har det varit, bara några dagar efter påskens pånyttfödelse halkade jag och trillade ner i det mörka hålet igen. Jag hängde i bara fingertopparna, jag fick ta till alla mina krafter för att kravla mig upp igen.

Vänner – både cyberrymdsvänner och AFK-vänner har funnits där och orkat med mitt ältande och hjälpt mig att bena ut det ena efter det andra och inte låtit mig sitta med offerkoftan på.

Oron inför knäoperationen finns fortfarande kvar, men inte så tärande som tidigare – det blir vad det blir. Just nu kan jag springa ett par gånger i veckan och det räcker, karaten är det sämre med – men jag tänker komma tillbaka till karaten, på något sätt ska det gå.

Ser med tillförsikt fram emot sommaren, den kanske inte blir riktigt som jag skulle önska mig, men den kommer inte att bli bra ändå.


Känner mig pånyttfödd

april 16, 2017

Påskdagskväll och hittills har denna långhelg varit riktigt social och bra. Jag har haft sociala kontakter, fysisk aktivtet, god mat och tid att tänka.

Åkte iväg till Lillebror på skärtorsdagen och vi umgicks sådär som vi brukar – vid var sin dator och sen en tur till ett av hans ex för att snacka skit. Åt godis i massor efter att ha käkat på Re:bel.

Långfredagen började med en tänkt kort löptur, men eftersom mitt lokalsinne blev kvar hemma så blev det en lite längre tur. Jag hann också med en fika hos Människa. Med Människa menar jag en person som jag kan tala med, utbyta tankar med och alltid får något att fundera över efteråt. Sådant berikar.

Påskafton blev lite stressigt med besök hos Lillsyrran och sedan till Mamma. Mamma kom fortfarande ihåg oss, men kunde inte riktigt placera oss. Hon tyckte dock att det var trevligt att få besöka Ica med flickorna och få sig några chokladbitar.

Denna påskdag började med lite tillsammansfika på förmiddagen, utbyte av tankar är alltid kul! Därefter njöt jag av lite bilder på påskens konstutställningar i stan, bildsinnet har fått sig lite näring också. Det blev ju en långpromenad till utställningarna så jag kroppen har fått sitt på köpet.

Känner mig lite pånyttfödd, faktiskt.


I morgon är jag en Ninja igen

april 9, 2017

Vaknade denna söndagsmorgon med obehagskänsla i hela mig, en känsla av hopplöshet. Låg kvar och väntade på att percolatorn skulle brygga färdigt, fick i mig en kanna kaffe och en snus och kände att jag kommer att få en skitdag. Jag avskyr söndagar nuförtiden. Då kommer alla mina tillkortakommanden fram i ljuset, alla mina planer som har spruckit, alla mina drömmar som gått i kras. Jag ältar mina misstag om och om igen, försöker hitta en utväg, men ser bara hinder och motkrafter.

Förr var söndagen den sköna slappardagen. När Dottern var liten och jag levde med hennes far – då gjorde vi inte mycket, åt frukost länge, slappade och hade lite mysigt på kvällen. När min Älskade levde – då drällde vi omkring i morgonrocken hela dagen, åt pizza och godis och tittade på teve. Och även den senaste relationen så kunde vi ofta vakna på tillsammans på söndagsmorgonen med en lång och härlig frukost.

Nu är det bara ensamt. Det är sällan jag känner mig ensam, men söndagarna kan jag göra det. Ensamhetskänsla är förödande, den tär på själen. Försöker fylla mina söndagar med vänner, men jag längtar efter den otvungna, oplanerade söndagen, då jag inte behöver göra något, då jag har någon nära i alla fall. Då jag får vakna tillsammans. Närheten. Ensamhet är så … tomt.

I morgon är det måndag igen. Då klättrar jag över hinder, vänder motkrafterna till medkrafter och smider nya planer, drömmer nya drömmar.

I morgon är jag en Ninja igen.


Leva resten av mitt Liv

mars 12, 2017

Det här veckoslutet har gått i tankarnas tecken. Jag har varvat mat, teve och fysisk aktivitet i lagom mängd, hunnit med att tänka rätt mycket.

Det är lite grand som att jag börjar se slutet på mitt ultralopp som jag började när jag blev dumpad, nu vet jag att målet är nära och jag kommer att orka ända dit, segerruset börjar infinna sig sakta men säkert i form av en stilla inre glädje igen.

Jag har snubblat många gånger på vägen, ibland har jag misstagit ett nedförsslut för målet och nästan gett upp, ibland har jag trott att jag aldrig kommer att nå fram, andra dagar har jag varit säker på att jag inte kommer att orka. Mina små sammanbrott har följts av ännu mer belutsamhet och jag har haft människor omkring mig som har gett mig styrka när jag har sviktat.

Snart är jag i mål – det är bara något krön kvar, sen ska jag leva resten av mitt Liv.


Jag tror jag vet

februari 25, 2017

En dag full av funderingar. Tankar hit och tankar dit.

Musik från förr.
Bilder från förr.
Ord från förr.

Jag har blickat bakåt. Till den tiden då jag hade allt. Och tiden därefter, då jag miste så mycket i mitt Liv – min Älskade som dog och Dottern som drog. Men allt det andra också, de som fanns kvar och gav mig kraft att fortsätta.

Har också tänkt på tiden jag trodde skulle betyda något för mig, men som visade sig vara bortslösade dagar. Med ganska mycket likgiltighet tänker jag på senare åren, känns bara märkligt att ha genomlevt det.

Så nu är det dags att blicka framåt, ge mig hän och ta för mig av Livet igen. Jag hinner bli tilltufsad många gånger till i mitt Liv, men jag ska ta mig tusan leva det, inte bara överleva.

Och jag tror jag vet vad jag vill.