Känner mig pånyttfödd

april 16, 2017

Påskdagskväll och hittills har denna långhelg varit riktigt social och bra. Jag har haft sociala kontakter, fysisk aktivtet, god mat och tid att tänka.

Åkte iväg till Lillebror på skärtorsdagen och vi umgicks sådär som vi brukar – vid var sin dator och sen en tur till ett av hans ex för att snacka skit. Åt godis i massor efter att ha käkat på Re:bel.

Långfredagen började med en tänkt kort löptur, men eftersom mitt lokalsinne blev kvar hemma så blev det en lite längre tur. Jag hann också med en fika hos Människa. Med Människa menar jag en person som jag kan tala med, utbyta tankar med och alltid får något att fundera över efteråt. Sådant berikar.

Påskafton blev lite stressigt med besök hos Lillsyrran och sedan till Mamma. Mamma kom fortfarande ihåg oss, men kunde inte riktigt placera oss. Hon tyckte dock att det var trevligt att få besöka Ica med flickorna och få sig några chokladbitar.

Denna påskdag började med lite tillsammansfika på förmiddagen, utbyte av tankar är alltid kul! Därefter njöt jag av lite bilder på påskens konstutställningar i stan, bildsinnet har fått sig lite näring också. Det blev ju en långpromenad till utställningarna så jag kroppen har fått sitt på köpet.

Känner mig lite pånyttfödd, faktiskt.


I morgon är jag en Ninja igen

april 9, 2017

Vaknade denna söndagsmorgon med obehagskänsla i hela mig, en känsla av hopplöshet. Låg kvar och väntade på att percolatorn skulle brygga färdigt, fick i mig en kanna kaffe och en snus och kände att jag kommer att få en skitdag. Jag avskyr söndagar nuförtiden. Då kommer alla mina tillkortakommanden fram i ljuset, alla mina planer som har spruckit, alla mina drömmar som gått i kras. Jag ältar mina misstag om och om igen, försöker hitta en utväg, men ser bara hinder och motkrafter.

Förr var söndagen den sköna slappardagen. När Dottern var liten och jag levde med hennes far – då gjorde vi inte mycket, åt frukost länge, slappade och hade lite mysigt på kvällen. När min Älskade levde – då drällde vi omkring i morgonrocken hela dagen, åt pizza och godis och tittade på teve. Och även den senaste relationen så kunde vi ofta vakna på tillsammans på söndagsmorgonen med en lång och härlig frukost.

Nu är det bara ensamt. Det är sällan jag känner mig ensam, men söndagarna kan jag göra det. Ensamhetskänsla är förödande, den tär på själen. Försöker fylla mina söndagar med vänner, men jag längtar efter den otvungna, oplanerade söndagen, då jag inte behöver göra något, då jag har någon nära i alla fall. Då jag får vakna tillsammans. Närheten. Ensamhet är så … tomt.

I morgon är det måndag igen. Då klättrar jag över hinder, vänder motkrafterna till medkrafter och smider nya planer, drömmer nya drömmar.

I morgon är jag en Ninja igen.


Leva resten av mitt Liv

mars 12, 2017

Det här veckoslutet har gått i tankarnas tecken. Jag har varvat mat, teve och fysisk aktivitet i lagom mängd, hunnit med att tänka rätt mycket.

Det är lite grand som att jag börjar se slutet på mitt ultralopp som jag började när jag blev dumpad, nu vet jag att målet är nära och jag kommer att orka ända dit, segerruset börjar infinna sig sakta men säkert i form av en stilla inre glädje igen.

Jag har snubblat många gånger på vägen, ibland har jag misstagit ett nedförsslut för målet och nästan gett upp, ibland har jag trott att jag aldrig kommer att nå fram, andra dagar har jag varit säker på att jag inte kommer att orka. Mina små sammanbrott har följts av ännu mer belutsamhet och jag har haft människor omkring mig som har gett mig styrka när jag har sviktat.

Snart är jag i mål – det är bara något krön kvar, sen ska jag leva resten av mitt Liv.


Jag tror jag vet

februari 25, 2017

En dag full av funderingar. Tankar hit och tankar dit.

Musik från förr.
Bilder från förr.
Ord från förr.

Jag har blickat bakåt. Till den tiden då jag hade allt. Och tiden därefter, då jag miste så mycket i mitt Liv – min Älskade som dog och Dottern som drog. Men allt det andra också, de som fanns kvar och gav mig kraft att fortsätta.

Har också tänkt på tiden jag trodde skulle betyda något för mig, men som visade sig vara bortslösade dagar. Med ganska mycket likgiltighet tänker jag på senare åren, känns bara märkligt att ha genomlevt det.

Så nu är det dags att blicka framåt, ge mig hän och ta för mig av Livet igen. Jag hinner bli tilltufsad många gånger till i mitt Liv, men jag ska ta mig tusan leva det, inte bara överleva.

Och jag tror jag vet vad jag vill.

 


Leva som jag vill

december 29, 2016

Tillbringat julen hos Dottern och hennes Amerikan. Inga måsten, bara vara. Julafton hos en väninna till dom, juldagen i hemmet. Sedan var helgdagarna slut här i Amerikat, det finns ingen Annandag Jul.

Det har varit mycket tanketid, jag har kunnat slappna av och fundera på hur jag vill ha saker och ting i framtiden. Tagit långa promenader och löprundor där jag haft tid att tänka, vad som hänt under året och vad jag lärt mig av det.

Jag har blivit rejält tilltufsad under året, men jag har rest mig igen, mycket tack vare mina vänner, de som alltid finns där. Vänner som känner mig och accepterar och älskar mig som jag är. Jag har hittat nya människor till mitt liv, intressanta och roliga människor som berikar min tillvaro. En del långt borta, andra nära.

Jag har återfunnit kvinnan i mig, den kvinnan som jag hade tryckt till och förminskat för att passa in. Det tar tid att låta henne växa, men jag har tillit till Livet igen.

Jag har bestämt mig för att leva mitt liv som jag vill.


Det är stort det!

december 10, 2016

Idag har Monster aka Lillasyster visat sig på styva linan.

Min lilla Lillasyster har skrivit en avhandling, försvarat den och blivit godkänd.
Min lilla Lillasyster har jobbat i fem år med att forska om patientupplevelse vid strålbehanding.
Min lilla Lillasyster har idag erhållit en doktorsgrad.

Det är stort det.


Lonesome Runners lov(e)

november 13, 2016

Var till Göteborg i helgen. Bokrelease för Lonesome Runners bok Några varv runt jorden, bara. Det är ett femtiotal Lonesome Runners som har skrivit om löpning, ett kapitel var. En bok som spretar åt alla håll, precis som vi människor. En del kapitel berör inte mig, vissa kapitel får ögonen att tåras, andra göder min lust att springa och en del får mig att skratta högt. En härlig bok skriven av härliga människor som springer.

Människor som jag träffade igår. Som jag egentligen inte känner, men ändå känner så väl. Vi har ju umgåtts i cyberrymden på Facebook där Lonesome Runners har funnits som klubb sedan 4:e juli 2009. Det är en sällsynt trevlig Facebook-klubb, det är ytterst sällan som någon är elak eller mästrande. Alla får vara med – så länge man springer, eller åtminstone försöker springa. Alla får peppning, lika mycket vare sig en springer sin första kilometer utan att stanna eller precis har tagit sig igenom ett ultralopp på 20 mil. Där ingen sak som berör löpning är oviktig, allt från snörning av skorna till strikta löpscheman och styrketräningsråd diskuteras – ofta med massor av humor.

Jag åkte alldeles Lonesome till Göteborg till bokreleasen igår och var lite, lite orolig för att jag kanske inte skulle ha någon att prata med, någon att mingla med – att jag skulle vara Lonesome på riktigt. Och så fel jag fick – jag fick lyssna och prata hela dagen och kvällen! Trevliga samtal om löpning, om skor och skador, men också om andra ting som nästan berörde löpning. Om årets Nobelpris i litteratur, om filmer, om snusning, om slivovic och andra världsliga saker.

Jag är fortfarande full av glädje och välbehag efter gårdagen. Fick så mycket input, så mycket vänlighet, så mycket nya möten, så många härliga människor!

Lonesome Runners – världens största och bästa löparklubb!