Det går framåt

augusti 30, 2017

Nu har det gått en vecka och jag slipper bandaget runt knät, det räcker med stödstrumpa. Benet ser rätt häftigt ut, det har ju fortsatt att blöda inuti och någonstans ska blodet ta vägen så hela benet är missfärgat.  Nätterna är fortfarande lite besvärliga, men det kommer också att bli bättre – det är jag övertygad om. Det är också lite bökigt att göra saker hemma, det kräver en hel del planering att bara sätta på kaffe… för att inte tala om en hel måltid. Det är så lagom kul att sätta sig till bords och upptäcka att en har glömt besticken… många svordomar har hörts i Isternästet senaste dagarna. Men – det går framåt, det gör det.

Hematom längs hela benet

Annonser

Ingen skruv lös!

augusti 28, 2017

Idag tog jag mig en liten bussresa till arbetet, fick prata lite med människor, äta lunch i sällskap och se på mina röntgenbilder efter operationen. Det var ingen sham-surgery han utförde, det är faktiskt en massa bråte i mig nu.

På bilden är det alltså mitt högra underben och knä, nedom den andra skruven uppifrån kan man se en mörk yta – det är där de har sågat bort en bit. Spalten är 9 mm och är förstärkt med en platta och sex (gröna) skruvar. Meningen är att det ska växa in nytt ben där i hålet och plattan+skruvarna ska hålla allt på plats under tiden.

Sex skruvar och en platta.

Nu är det bara att vänta på bentillväxt och hoppas på att skruvarna håller sig på plats. För vem vill ha en skruv lös?


Sham surgery?!

augusti 27, 2017

Det har gått fyra dagar sedan operationen och jag är förvånad över hur lite jag besväras av knät. Jag hade förväntat mig en riktigt tuff vecka med smärta och svårigheter med förflyttningar, men idag har jag inte ens behövt ta morfin, Alvedon har räckt bra. Och jag kan gå korta sträckor med kryckorna utan att det är alltför besvärligt. Klart att det fortfarande gör ont, men inte alls som jag hade förväntat mig. Jag måste också sitta med benet i högläge den mesta av tiden, men svullnaden är inte alltför störande, jag har nästan fullt rörelseomfång i knät.

Det är så att jag börjar misstänka att kirurgen utförde sham-surgery på mig – skar bara ett snitt och låtsades operera mitt ben.


Fixar det här också

augusti 24, 2017

Nu är äntligen mitt knä upprätat. Igår opererades jag med en valgiserande osteotomi (20-30 sekunder in i filmen syns det bra). Det innebär att kirurgen sågar upp en glipa i skenbenets insida, sätter dit platta och skruvar för att staga och sen får benet läka ihop. Då kommer belastningen på knät att skifta från insidan till utsidan – och det är ju insidan av mitt knä som saknar brosk och menisk.

Själva operationen minns jag ju inget av, men kollegan var med och berättade efteråt vad som hade gjorts. Hon berättade att skruvarna jag har är läckert gröna…och jag undrar naturligtvis varför. Kollegan såg också till att jag kom hem på ett säkert sätt, himla tur det.

Ben med drän och plåster.

Jag ligger nu i min soffa – och har gjort så hela dagen – och väntar på att dagarna ska gå. Jag ska stegmarkera och får belasta benet med 20 kg så jag kan ta mig runt skapligt med kryckorna. Dock svullnar benet rätt snabbt så jag får bara ta korta stunder uppe, sen är det högläge igen. Ju mindre svullnad, desto snabbare läkning och mindre smärta. Det kommer att bli några tuffa dagar av inaktivitet.

Men jag fixar nog det här också. Jag är ju en Ninja.

 


Tillförsikt inför sommaren

maj 21, 2017

En lång månad har det varit, bara några dagar efter påskens pånyttfödelse halkade jag och trillade ner i det mörka hålet igen. Jag hängde i bara fingertopparna, jag fick ta till alla mina krafter för att kravla mig upp igen.

Vänner – både cyberrymdsvänner och AFK-vänner har funnits där och orkat med mitt ältande och hjälpt mig att bena ut det ena efter det andra och inte låtit mig sitta med offerkoftan på.

Oron inför knäoperationen finns fortfarande kvar, men inte så tärande som tidigare – det blir vad det blir. Just nu kan jag springa ett par gånger i veckan och det räcker, karaten är det sämre med – men jag tänker komma tillbaka till karaten, på något sätt ska det gå.

Ser med tillförsikt fram emot sommaren, den kanske inte blir riktigt som jag skulle önska mig, men den kommer inte att bli bra ändå.


Jag tror jag vet

februari 25, 2017

En dag full av funderingar. Tankar hit och tankar dit.

Musik från förr.
Bilder från förr.
Ord från förr.

Jag har blickat bakåt. Till den tiden då jag hade allt. Och tiden därefter, då jag miste så mycket i mitt Liv – min Älskade som dog och Dottern som drog. Men allt det andra också, de som fanns kvar och gav mig kraft att fortsätta.

Har också tänkt på tiden jag trodde skulle betyda något för mig, men som visade sig vara bortslösade dagar. Med ganska mycket likgiltighet tänker jag på senare åren, känns bara märkligt att ha genomlevt det.

Så nu är det dags att blicka framåt, ge mig hän och ta för mig av Livet igen. Jag hinner bli tilltufsad många gånger till i mitt Liv, men jag ska ta mig tusan leva det, inte bara överleva.

Och jag tror jag vet vad jag vill.

 


Vi avvecklar ett hem

februari 14, 2016

Varit till mammas och pappas lägenhet i helgen, tillsammans med Lillasyster och Lillebror. Sorterat, slängt och packat. Sorterat, slängt och packat. I säckar, kartonger och lådor. Täcken, papper, bilder, strumpstickor, garner, tyger, dukar, porslin, gamla köksmaskiner, radioapparater, kameror, gafflar, virknålar, raggsockor, koppar och glas.

Vi avvecklar ett hem. Ett helt liv sorteras, slängs och packas ihop.

Mammas liv är alltmer fragmenterat, pappa har palliativ vård då han har lungcancer. Hon trippar omkring med rollator utan att hitta hem, han ligger i sängen och väntar på att få dö. De har flyttat till så kallat särskilt boende – de har egen liten lägenhet, mat och service. De bor på samma ställe, men på var sin våning. De har egna saker på rummet, de har egna kläder.

Men de har inte valt själv. Det har vi barn gjort. Och som vi fick strida för att få dit dom, utan att passera korttidsboende för ”bedömning av vårdbehov” som biståndsministern … jag menar biståndshandläggaren ville. Hen ville flytta både mamma och pappa till ett boende där deras vårdbehov skulle bedömas, men Lillasyster stred som en riktig krigare under flera vårdplaneringar med kommunen. Hur skulle det se ut – han har lungcancer och hon har diagnosticerad Alzheimer, de skulle försämras ännu mera om de skulle flytta två gånger. Och Lillasyster fick uppbackning från personalen på Maria Regina (hospice) där pappa låg – det skulle vara oetiskt att göra så mot en person i livets slutskede. Biståndsministern… jag menar biståndshandläggaren, fick ge sig. Och helt plötsligt hade de var sin lägenhet, på samma ställe. Visserligen på olika våningsplan, allting är ju organiserat efter sjukdomar, inte efter människor. Pappa på somatiska avdelningen och mamma på demensavdelningen. Men de kan hälsa på varandra.

Vi avvecklar ett hem. Ett helt liv sorteras, slängs och packas ihop.

Jag vet att de inte förstår riktigt, mammas demens gör att hon inte minns saker längre, hon har inte koll på var hon är och varför. Pappa kanske förstår, men väljer att inte prata om det. Eller så gör han inte det – han har också en metastas i hjärnan som fördunklar hans omdöme en hel del. Det känns som om vi smyger lite, som om vi gör något som vi inte får göra. Fast vi vet att det inte skulle gå att ha dom boendes hemma.

Så vi avvecklar ett hem. Ett helt liv sorteras, slängs och packas ihop.