Jag tror jag vet

februari 25, 2017

En dag full av funderingar. Tankar hit och tankar dit.

Musik från förr.
Bilder från förr.
Ord från förr.

Jag har blickat bakåt. Till den tiden då jag hade allt. Och tiden därefter, då jag miste så mycket i mitt Liv – min Älskade som dog och Dottern som drog. Men allt det andra också, de som fanns kvar och gav mig kraft att fortsätta.

Har också tänkt på tiden jag trodde skulle betyda något för mig, men som visade sig vara bortslösade dagar. Med ganska mycket likgiltighet tänker jag på senare åren, känns bara märkligt att ha genomlevt det.

Så nu är det dags att blicka framåt, ge mig hän och ta för mig av Livet igen. Jag hinner bli tilltufsad många gånger till i mitt Liv, men jag ska ta mig tusan leva det, inte bara överleva.

Och jag tror jag vet vad jag vill.

 


Vi avvecklar ett hem

februari 14, 2016

Varit till mammas och pappas lägenhet i helgen, tillsammans med Lillasyster och Lillebror. Sorterat, slängt och packat. Sorterat, slängt och packat. I säckar, kartonger och lådor. Täcken, papper, bilder, strumpstickor, garner, tyger, dukar, porslin, gamla köksmaskiner, radioapparater, kameror, gafflar, virknålar, raggsockor, koppar och glas.

Vi avvecklar ett hem. Ett helt liv sorteras, slängs och packas ihop.

Mammas liv är alltmer fragmenterat, pappa har palliativ vård då han har lungcancer. Hon trippar omkring med rollator utan att hitta hem, han ligger i sängen och väntar på att få dö. De har flyttat till så kallat särskilt boende – de har egen liten lägenhet, mat och service. De bor på samma ställe, men på var sin våning. De har egna saker på rummet, de har egna kläder.

Men de har inte valt själv. Det har vi barn gjort. Och som vi fick strida för att få dit dom, utan att passera korttidsboende för ”bedömning av vårdbehov” som biståndsministern … jag menar biståndshandläggaren ville. Hen ville flytta både mamma och pappa till ett boende där deras vårdbehov skulle bedömas, men Lillasyster stred som en riktig krigare under flera vårdplaneringar med kommunen. Hur skulle det se ut – han har lungcancer och hon har diagnosticerad Alzheimer, de skulle försämras ännu mera om de skulle flytta två gånger. Och Lillasyster fick uppbackning från personalen på Maria Regina (hospice) där pappa låg – det skulle vara oetiskt att göra så mot en person i livets slutskede. Biståndsministern… jag menar biståndshandläggaren, fick ge sig. Och helt plötsligt hade de var sin lägenhet, på samma ställe. Visserligen på olika våningsplan, allting är ju organiserat efter sjukdomar, inte efter människor. Pappa på somatiska avdelningen och mamma på demensavdelningen. Men de kan hälsa på varandra.

Vi avvecklar ett hem. Ett helt liv sorteras, slängs och packas ihop.

Jag vet att de inte förstår riktigt, mammas demens gör att hon inte minns saker längre, hon har inte koll på var hon är och varför. Pappa kanske förstår, men väljer att inte prata om det. Eller så gör han inte det – han har också en metastas i hjärnan som fördunklar hans omdöme en hel del. Det känns som om vi smyger lite, som om vi gör något som vi inte får göra. Fast vi vet att det inte skulle gå att ha dom boendes hemma.

Så vi avvecklar ett hem. Ett helt liv sorteras, slängs och packas ihop.


Hemma igen

januari 14, 2016

Jag kommer in på den här bloggen igen, känns bra. Har påbörjat en ny på adressen ninjaister.wordpress.com, men det kändes lite jobbigt att behöva länka hit. Ska nog försöka plocka hit de få inläggen jag skrev där – jag vill ju ha allt på ett ställe.

Känns som om jag är hemma igen.


En bra kvinna reder sig själv

maj 24, 2015

Håller på med att pyssla i Ninjas Isternäste (aka mitt hem) – det är lite smårenoveringar som pågår hela tiden. Just nu har köket fått en upplyftning – ett nytt golv är lagt. Det har varit under planering sedan jag slet bort korkmattan hösten 2013 2012. Nästa projekt blir att måla luckorna, men det projektet ska nog mogna lite till innan jag sätter igång. Här nedan en bild på mitt vackra nya köksgolv.

Det nya golvet

Det nya golvet

Jag gjorde allting själv – valde mönster, ringde golvfirman och beställde jobbet, bestämde tid och lämnade nyckeln till hantverkaren!

En bra kvinna reder sig själv.


Skönt med egen säng

april 13, 2015

Reserapport – Finnilä goes Phoenix

Ditresan

Åtta personer reste från Arlanda den 1 april; Morsan&Farsan (aka Seniorerna), lillasyster (aka Monster) med sambo (numera min Svåger) och deras två söner (aka Minimonster 1 och 2), Lillebror och jag. Vi flög med British Airways via Heathrow till Phoenix. I business class, för att det skulle bli enklare. Resan dit gick bra, förutom att rullstolsassitensen fallererade totalt på Heathrow och istället för att få sitta i lugn och ro i loungen väntade vi en timme på rullstol innan vi promenerade till loungen. Det höll på att ha ihjäl Seniorerna. I Phoenix däremot fungerade allting smidigt och snabbt.

Väl där

I Phoenix väntade Dotter med sin Amerikan, det var ju dem vi skulle hälsa på. Det blev ett kramkalas och det kändes gott i modershjärtat att se Dottern och Amerikanen igen. Vi bodde på hotell nära dem, ville inte invadera huset och Seniorerna skulle nog ha blivit uppätna av hundarna – åtminstone omkullsprungna – så det var smartast att bo på hotell. Lillebror och jag delade på rum och det var helt okej, när han väl förstod att inte prata med mig före mitt frukostkaffe.

Och vad gjorde vi?

  • Umgicks. Med Dottern och Amerikanen och med varandra.
  • Köpte godsaker – donuts, glass och Starbuck’s gick åt.
  • Shoppade – allt från Wal Mart till Michael Kors besöktes.
  • Utflykt 1 – till Montezuma Castle med Seniorerna, Lillebror och jag.
  • Utflykt 2 – Monster med Sambo samt Minimonster 1&2  åkte till Las Vegas och återvände därifrån som äkta makar, de passade på att gifta sig när de väl var där. Drive through, snabbt och enkelt. De passade också på att se Grand Canyon på vägen hem.
  • Solade.
  • Simmade.
  • Sprang.

Dramatik och spänning

Barbecue-kvällen hos Dottern började bra med fantastiskt gott kött och slutade med att Amerikanen grillade en stor spindel, brown recluse med hjälp av en tändare och sprayflaska, riktigt spännande att se Amerikanen (som har spindelskräck) angripa detta giftiga monster med eld och en ökenkänga.

Resan hem

Resan hem gick väldigt smärtfritt, rullstolsassitensen fungerade och alla kom hem helskinnade på söndag kväll. De andra tog bilar till Åkersberga resp till Vällingby, själv fick jag ta mjölktåget till Gävle där skjuts väntade från stationen.

Det var skönt att sova – tillsammans – i egen säng igen.


Grå och regnig söndag

mars 29, 2015

Vissa dagar, då himlen är grå och regnet strilar ner kan vara alldeles förskräckliga. Speciellt om det råkar vara en söndag och dessutom en söndag då de har snott en timme av ens nattsömn. Sådana dagar kan vara gräsliga.

Men den här söndagen har varit alldeles underbar, trots gråhet, trots regn, trots tidsstölden.

Förväntan
Kärlek
Vänskap

Känner mig tillfreds med Livet.

Vad mera kan man önska sig av en grå, regnig söndag?


Mitt 2014

december 31, 2014

Årets sista dag och då ska ju året sammanfattas på något sätt. Vad kan jag säga om mitt år då, vad är det som har hänt?

Årets allra första dag började med en date, en date som visade sig bli lite mer än en date. Jag räknar mig som varandes i ett förhållande numera och den obligatoriska statusuppdateringen på Facebook är gjord.

Våren blev hektisk – heltidsjobb, studier, träning av ungar och en ny människa i mitt liv. Naturligtvis slutade allting med en smärre krasch till sommaren då jag fick lov att omvärdera och tänka till lite på vad som är viktigt i mitt liv. Vad som jag kan påverka och vad jag bara kan förhålla mig till. Blev lite tilltryckt men reste mig upp igen, lite starkare och segare och förhoppningsvis lite klokare.

Under sommaren kom Dottern hem ett par veckor och jag njöt av hennes sällskap, vi gjorde en hel del saker tillsammans och min semester blev precis så bra som jag önskade. Hennes närvaro gjorde mig gott, jag såg att hon mår bra och det gav mig kraft.

Hösten börjades med ett löfte om att inte studera, dra ner på träningen av andra och försöka hitta någon slags balans i tillvaron – men det är svårt för en allt-eller-intet-människa. Mycket svårt, men jag tror att jag har klarat det rätt bra. För att få ett litet avbrott i mörkret bestämde Dottern och jag en date i New York och hade en trevlig långhelg tillsammans, det blev en vitamininjektion som hjälpte mig vidare under hösten. Hösten som blev lång, lång och mörk ute, men ljus i sinnet.

Så sammanfattiningsvis kan jag känna att det har varit ett turbulent men lärorikt år. Förra året så här dags började skymta en ny tid och såg fram emot ett år med massor av känslor, erfarenheter och upplevelser. Och det har det blivit – det har blivit ett år då jag har vaknat till som kvinna, ett år som gett mig nya erfarenheter, nya insikter om mig själv. Ett år med mycket känslor och upplevelser.

Ett år med mycket kärlek.