Grå och regnig söndag

mars 29, 2015

Vissa dagar, då himlen är grå och regnet strilar ner kan vara alldeles förskräckliga. Speciellt om det råkar vara en söndag och dessutom en söndag då de har snott en timme av ens nattsömn. Sådana dagar kan vara gräsliga.

Men den här söndagen har varit alldeles underbar, trots gråhet, trots regn, trots tidsstölden.

Förväntan
Kärlek
Vänskap

Känner mig tillfreds med Livet.

Vad mera kan man önska sig av en grå, regnig söndag?


Mitt 2014

december 31, 2014

Årets sista dag och då ska ju året sammanfattas på något sätt. Vad kan jag säga om mitt år då, vad är det som har hänt?

Årets allra första dag började med en date, en date som visade sig bli lite mer än en date. Jag räknar mig som varandes i ett förhållande numera och den obligatoriska statusuppdateringen på Facebook är gjord.

Våren blev hektisk – heltidsjobb, studier, träning av ungar och en ny människa i mitt liv. Naturligtvis slutade allting med en smärre krasch till sommaren då jag fick lov att omvärdera och tänka till lite på vad som är viktigt i mitt liv. Vad som jag kan påverka och vad jag bara kan förhålla mig till. Blev lite tilltryckt men reste mig upp igen, lite starkare och segare och förhoppningsvis lite klokare.

Under sommaren kom Dottern hem ett par veckor och jag njöt av hennes sällskap, vi gjorde en hel del saker tillsammans och min semester blev precis så bra som jag önskade. Hennes närvaro gjorde mig gott, jag såg att hon mår bra och det gav mig kraft.

Hösten börjades med ett löfte om att inte studera, dra ner på träningen av andra och försöka hitta någon slags balans i tillvaron – men det är svårt för en allt-eller-intet-människa. Mycket svårt, men jag tror att jag har klarat det rätt bra. För att få ett litet avbrott i mörkret bestämde Dottern och jag en date i New York och hade en trevlig långhelg tillsammans, det blev en vitamininjektion som hjälpte mig vidare under hösten. Hösten som blev lång, lång och mörk ute, men ljus i sinnet.

Så sammanfattiningsvis kan jag känna att det har varit ett turbulent men lärorikt år. Förra året så här dags började skymta en ny tid och såg fram emot ett år med massor av känslor, erfarenheter och upplevelser. Och det har det blivit – det har blivit ett år då jag har vaknat till som kvinna, ett år som gett mig nya erfarenheter, nya insikter om mig själv. Ett år med mycket känslor och upplevelser.

Ett år med mycket kärlek.


Saknaden gör inte ont

december 23, 2014

Jag ska tillbringa Julafton med mitt eget sällskap, det är mitt eget val. Jag har inga problem alls med julaftonen, det är faktiskt rätt skönt att slippa alla ”måsten” som hör till julafton – Kalle Anka, mat, julklappsöppning, proppmättheten och allt som hör en ”riktig” julafton till. Jag trivs bra i mitt eget sällskap. Jag har nästan alltid gillat dagen före bättre.

Minns när vi pysslade det sista tillsammans, Dottern och jag – hennes far aka min Handyman hade alltid julbord på jobbet kvällen före julafton (jo, en helt manlig arbetsplats). Så vi fejade och grejade. Med min Älskade blev det likadant, han sket fullkomligt i julen, vi fick feja bäst vi ville, han tittade på teven. Så Dottern och jag pysslade. Städade det sista. Skinkan i ugnen med en trasig termometer, gröten som brändes fast eller kokade över, den fula plastjulgranen fick sina prydnader.

Vi avslutade alltid kvällen med en skiva varm skinka och massor av dopp i grytan, nersköljt med massor av julmust. I kväll har jag städat det sista, doppat mitt bröd i grytan och ätit min skinkmacka alldeles ensam.

Jag saknar henne idag.

Men så tänker jag efter lite. Hon lever sitt eget liv nu, hon fixar sina egna traditioner, sina egna mysigheter med sin Amerikan. Hon är älskad där hon är, hon mår bra. Precis det som barn ska göra – skapa sig ett eget liv, klara sig själva.

Och märkligt nog – saknaden gör inte ont längre.


En semesterdag

november 19, 2014

Vakna tillsammans.
En långsam löptur tidigt på förmiddagen.
Långbrunch med Väninnan.
Ikeabesök i Uppsala.
Eftermiddagsfika hos en Kär Vän.

Vad mera kan man önska av en semesterdag mitt i veckan?


Natten blev till gryning

november 9, 2014

För exakt fyra år sedan sänkte sig mörkret över mig – min Älskade lämnade Livet efter en tids sjukdom. Hans liv ändades, mitt liv stannade och blev till natt.

Jag minns sorgen.
Jag minns smärtan.
Jag minns den oerhörda maktlösheten.

Första året var vidrigt, det gällde bara att genomleva det. Allt skedde första gången, utan honom. Jag tränade som en dåre för att förhindra mig från att bli galen av sorg. Sorgen fanns där, hela tiden, varje dag – skärande, smärtande, vass och sårande.

Andra året gick jag omkring och tyckte att jag borde kanske fortsätta att leva trots att livet faktiskt är taskigt, orättvist och smärtande och att jag kan inte göra någonting annat för att att minska smärtan än att genomleva det, att överleva det. Sorgen och saknaden började mildras, blev mjukare i kanterna.

Tredje året kändes det som om mörkret började lätta, glädjen kom allt oftare. Lusten att göra saker, lusten att leva vaknade igen – jag började sakta gå vidare – sökte mig utåt igen, började plugga. Jag började gilla mitt liv, jag började trivas i mitt eget sällskap. Sorgen och saknaden fanns som en stilla grundton i mitt sinne.

Det fjärde året vaknade kvinnan i mig igen. Helt plötsligt såg jag en gryning skymta i fjärran, en gryning som lovade att det skulle bli dag igen i mitt liv. Jag kände att jag fick en framtid igen.

Jag saknar honom varje dag.
Jag tänker på honom varje dag.
Men jag sörjer inte längre varje dag.

Och jag kan höra hans finlandssvenska dialekt när jag minns våra samtal på sjukhuset: -Människor dör hela tiden. Nu ska jag dö. Du kommer att sörja, ditt liv blir ett helvete i början. Men du kommer och ska gå vidare.

Nu går jag vidare. Lite rädd är jag, men jag går vidare.


Kaos och oberäknelighet

september 28, 2014

Funderar en hel del på medberoende – eller rättare sagt de spår som ett missbruk hos en anhörig lämnar hos en. Det är ju rätt aktuellt nu i och med Sanna Lundells och Anna Söderlunds teveserie i tre delar om missbruk – Djävulsdansen. Det bloggas och twittras lite här och där om medberoende och det är ju skitbra att även anhöriga får komma till tals.  Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om Katerina Janouchs bok Anhörig – som berörde mig mycket och nu när jag har sett på Djävulsdansen väcks väldigt mycket funderingar igen.

(Själv är jag lite allergisk mot ordet medberoende – det luktar AA och tolvstegsrörelsen lång väg och jag klarar inte av deras snack om att man är någonting – alkoholist, narkoman, medberoende – och man är det resten av livet och måste ty sig till AA så länge man lever. Jag köper inte deras religiösa snack heller om en kraft, starkare än mig själv och så vidare, men nu var det inte det jag tänkte skriva om.)

Det är spåren i ens liv , spåren efter att man har levt med en vars beteende styr den anhörigas beteende, som är det märkliga. Det är ju den andre som dricker/drogar och har ett oberäkneligt beteende vilket gör att jag som anhörig anpassar mig, vänjer mig vid att aldrig vara säker, att alltid ha en reservplan, alltid är beredd på en besvikelse.  Man vänjer sig och det blir det normala – att alltid vara beredd på att alla planer spricker. Man vågar inte hoppas, man vågar inte riktigt tro på att något gott – för allting kan raseras när som helst. Kaos, mer eller mindre blir ens vardag, man lär sig att hantera det – man kan bli väldigt bra på att hantera det!

Men även när man har lämnat ett sådant förhållande kan man dras till kaoset i ett nytt förhållande – man känner sig i trygg i den, man vet hur kaos och besvikelser hanteras. Man kanske inte hamnar hos en drog- eller alkoholmissbrukare igen, men man kanske helt plötsligt upptäcker att den andres sjukdom eller arbete – eller vad som helst som gör livet oberäkneligt – medför exakt samma besvikelser och spruckna planer, samma oberäknelighet i livet.

Det kan vara svårt att se att man upprepar ett tidigare beteende, speciellt när man befinner sig mitt i det – för man har ju gift sig med en som inte dricker/drogar, man har ju bytt helt och hållet, tycker man. Det kan ju inte den andre rå för att hen är sjuk, har ett sådant arbete  eller annat kaos i sitt liv.

Går det att sudda ut spåren av åratals besvikelser och kaos? Kan man ändra på sitt beteende och lära sig ett nytt sätt? Kan man lära sig att leva i ett icke-kaotiskt förhållande? Eller kommer man att vara kaos-magnet resten av sitt liv?

Framför allt – kommer man att känna sig nöjd och trygg i ett förhållande där inte kaos och oberäknelighet råder?


Och det mår jag bra av!

augusti 30, 2014

En middag med god mat.
Lyssnandes, talandes.
Sova sked under samma täcke.
Vakna tillsammans.

Det är helande. Och DET mår jag bra av.


Sensationellt!

augusti 27, 2014

Var ute och käkade idag med två kollegor, på New India i Gävle.

Smaksensation!
Servicesensation!

Jag åt en lamm tikka sizlar, en tandoori-rätt som smakade himmelskt, lammet var mört och smälte i munnen, grönsakerna heta med tuggmotstånd och såsen var en dröm i rött. En av kollegorna fick fel rätt till bordet – det bjöd restaurangen på och kom med den beställda rätten strax efter. Vi tjafsade lite om vem som skulle ha naan-bröd och vem som skulle ha papadam till förrätt – och servitören såg till att alla fick av allt och vi betalade bara för en. Dessert? Mangoglass med vispgrädde, utan extra kostnad. Det känns som om det blir fler besök på det stället – menyn var rätt lång så det tar några gånger innan jag tagit mig igenom alla rätter med lamm.

Mycket god mat och extraordinär service – det är vi inte bortskämda med!

Betyg för New India Gävle

– 5 ninjor av 5 möjliga!

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Ställ rätt frågor

augusti 22, 2014

Veckan har varit lite … tuff, det måste jag säga. Både på jobbet och på fritiden, men jag klarade den utan att bli alltför galen. Tog beslut i veckan att inte plugga den här terminen, tänker inte skriva uppsats nu. Det är alldeles för mycket annat som tar min energi, måste spara mina krafter. Söker väl någon kurs till våren när jag börjar bli uttråkad igen och funderar sen om jag vill gå uppsatskursen nästa år. Kanske. Jag behöver ju inte skriva den överhuvudtaget – jag kan ju bara gå alla fördjupningskurser som ingår i programmet, det är ju dom jag vill åt!

Vänninan sa en bra sak häromdagen – fundera på vad som driver dig … och jag kom fram till att själva Masterexamen inte är det jag egentligen strävar efter, det är bara en statusmarkör som naturligtvis smäller högt i vissa kretsar, men jag är inte alls säker på att jag vill vara där.  Jag vill ju bara lära mig en massa nya saker inom mitt område. Fördjupa mig. Få ny, fräsch kunskap, lära mig att tolka och värdera andras skrifter.

Ibland är det bra att ha en Väninna som ställer rätt frågor.


Träningspladder

augusti 19, 2014

Rivstart med karate denna veckan – tränar själv måndag och onsdag och instruerar ungar tisdag och torsdag. Det blir inte mycket mera än jobba-äta-träna, kvällarna blir korta och hushållet förfaller. Men det gör inget, det är roligt att komma igång igen, jag har saknat karaten väldigt under våren och sommaren. Har ju inte tränat karate så mycket själv under våren – studier och andra saker har kommit emellan, det har inte funnits tid helt enkelt. Löpningen kan jag ju fixa när som helst, karaten är fasta tider så det är lite svårare att få ihop ibland.

På jobbet har vi fått en ny medarbetare, en ung (23 år) kille som är väldigt träningssugen – och jag har återigen en träningskompis till lunchträningen på tisdagar och fredagar.  Vi kör 20 minuter intensiv styrketräning (45-sekundersintervaller) och han kom med många nya övningar, det kommer att bli kul – och framför allt blir min styrketräning av, det brukar bli lite si och så med det annars, jag har svårt att motivera mig ensam. Förhoppningsvis får vi med några andra också, det blir ju roligare ju fler vi blir.

Om jag lyckas komma igång med träningen ordentligt nu så kanske, kanske kan jag om två år försöka ta mig till nästa nivå på karaten – det vore inte fel att klara Nidan, andra svarta bältet. Det vore grejer det! Men det gäller att skynda långsamt, kroppen är ju inte 20 år längre. Det är ju jag bra på, skynda långsamt och ta det lagom. Jepp. Lagom är precis min stil.

Fast risken finns ju alltid att det blir några skadeinlägg snart om jag känner mig själv rätt.