Vem är jag att moralisera över tiggarna?!

Jag har retat mig på dessa tiggare som finns lite här och där. En som trummar enformigt, en annan som spelar dragspel dåligt, en tredje som faktiskt spelar bra. Varje dag finns dom där, på sina platser. Ingen behöver tigga i Sverige, har jag tänkt, präktig och full av irritation och aldrig gett ett öre. Dessa tiggare får ju inte pengarna själv, dessa tiggaare är ju bara arbetare/slavar till några som tar deras pengar, jag vill inte stödja sådant, har jag försvarat min snålhet och gått förbi dem utan att möta deras blickar.

Så har jag tänkt en gång till. De flesta tiggarna är tydligen från de forna öst-länderna i Europa. Det är inte heller vilka EU-medborgare som helst – det är romer från dessa länder. Romer som alltid vägrats samma villkor i samhället som andra. Romerna har vägrats ”hederliga” arbeten, skolgång – ja, de mest grundläggande rättigheterna i samhället. De har förföljts genom århundraden och förföljelserna fortsätter än idag. De tvingas in i boplatser där de lever i vad vi skulle kalla för misär, deras barn får inte möjlighet att gå i skolan, de sitter i en rävsax som är svår att komma ifrån.

Romerna har tvingats till en fullständig lojalitet till familljen för sin överlevnad. Familjen – som är vidare än vår kärnfamilj – är den som ser till att de överlever. Familjen tar hand om en, familjen sviker inte som samhället, familjen ser till att man får mat.  Att lämna familjen är att lämna allt som man känner till, sin tillhörighet, sitt sammanhang i livet. Och varför skulle man lämna familjen när alternativet då blir att stå helt ensam med samma problem?

I dagens Europa finns ingen plats för romerna, just på grund av deras ”asociala” liv – som samhället har tvingat dem till genom att behandla dem som andra klassens medborgare. Dessa människor kommer till Sverige och tigger,  det enda sättet att tjäna pengar som de har möjlighet till. De kommer i grupper, ja – det är familjen som kommer, familjen som är en trygghet – men också en boja, man har ju inte bara rättigheter, man har även skyldigheter i familjen! EU-medlemskapet tillåter ju fritt resande och de ser en möjlighet att kunna tjäna pengar för sin överlevnad. Än så länge får de göra det, än så länge jagar vi inte tiggare, än så länge bränner vi inte deras bostäder – vilket sker i andra länder. De flyr sina hemländer där de lever under ständigt hot, från myndigheter, från extremgrupper, från enskilda individer som hatar.

I några länder har man förbjudet tiggeri, det diskuteras även i Sverige, man rättfärdigar det med att samhället inte ska stödja den kriminalitet som dessa tiggargrupper utsätts för. Man menar att eftersom tiggarna inte får pengarna själva utan tvingas ge pengarna till en gemensam kassa så finns det någon som utnyttjar tiggarna. Sverige vill förbjuda tiggeri, vi ser oss som ett modernt och rikt samhälle där tiggeri ska kriminaliseras. Vi ska alltså kriminalisera det enda sättet för dessa människor att tjäna pengar till mat – för rika blir de inte med tiggeri.  Ett tiggeriförbud drabbar endast de som är absolut längst ner i samhällstrappan. Enbart dem. Tiggeriförbudet drabbar inte dig och mig, inte våra vänner som är bosatta i Sverige, däremot drabbar det dem som flyr dödshot och misär i sina egna länder.

Lagen som är lika för alla, förbjuder såväl den rika som den fattiga, att sova under broarna, tigga på gatan eller stjäla bröd.

Anatole France (pseudonym för Jacques Anatole Frances Thibault)

Jag behöver inte tigga, troligtvis kommer jag aldrig att behöva det. Jag har lyckan att vara fullvärdig medborgare i Sverige, jag kommer att få mat även om jag mister mitt jobb. Visst, vi har fattiga människor i Sverige också, med våra mått mätt, men det går inte att jämföra med den misär som dessa tiggare lever i. Våra fattiga har tak över huvudet, våra fattiga har mat över dagen. Våra fattiga har naturligtvis inte lika bra som medelinkomsttagaren, långt i från, men våra fattiga lever inte i tältläger utan vatten och avlopp.

Så ju mer jag tänker på tiggarna, desto mer undrar jag över min rätt att moralisera över deras tiggeri. Ju mer jag tänker på och läser om romernas situation i Europa, desto mer skäms jag över mina tankar och mitt beteende, skäms över min småborgerliga präktighet.

Vem har gett mig rätten att moralisera över andra människors försök att överleva?