När tungsinnet över mig kom

Nu har jag hemlängtan, vill bara hem till min egen säng, min egen soffa, min egen fåtölj – och jag längtar efter att träffa mina vänner.

Senaste veckan har sinnet varit lite mentalt tungt och igår fick jag mail om att kursen jag skulle gå i vår är inställd. Blev så besviken, luften riktigt pyste ur mig. Jag behöver ju utmaningar på våren, jag behöver något som tvingar mig att vara skärpt så att jag inte hamnar i depressionens klor. En kurs brukar vara bra då, visserligen svär jag mest hela tiden på lärarna, men det är ändå något som håller humöret uppe. Bättre att vara ilsk än deprimerad. Får väl träna lite mer, ta upp karaten på ett strukturerat sätt igen, förlänga löpturerna. Hitta på bra saker att lätta mitt sinne med, inte kapitulera.

För jag är ju en Ninja.

Racerapport från en Ninja

Jag sprang 12-timmarslopp i Växjö i helgen, ditlurad av Linda, som jag sprungit med i Växjö en gång tidigare, då även en 12-timmars. Hon ville ha sällskap i år – och jag ställde upp.

Det var bland det vidrigaste jag har gjort på länge. Jag hade alldeles för få kilometer i benen och började få ont redan efter två mil. Trötta ben, onda knän, smärtande muskelfästen. Och humöret dippade för varje varv. Alla andra såg pigga ut, även 24-timmarslöparna som redan hade sprungit i 12 timmar. Det gick sakta, jag sprang sittande – ni vet så där när man inte sträcker ut knän och höfter ordentligt. Det var jobbigt, tråkigt, smärtsamt och kändes totalt onödigt.

Jag funderade seriöst på att lägga av när vi gick in på åttonde timman och maradistansen var avklarad. Jag skulle ju inte nå mitt tidigare rekord, det var fyra timmar och två mil kvar till personbästa och jag var helt slut i benen, det gjorde ont överallt och jag var fan i mig sämst på allt. Till råga på allt var det en Lonesome Runner, Ingela, som hejade på Ninjan. Hon kände igen mig från FB-gruppen där jag ibland skriver om Tanten och NInjan som slåss inom mig. Där satt hon vid ett supporterbord och hejade fram löpare, även mig.

– F-n, jag har ju ingen Ninja i mig, jag är ju bara en liten sliten Tant, tänkte jag bittert där jag gick raskt på ytterbanan. Vad tror jag att jag är, varför gör jag sådant här, jag behöver inte bevisa något. Jag är dum i huvudet. Jag är ingen Ninja, ingen löpare, jag är bara en liten sliten Tant som är dum i huvudet. Negativa tankar flödade med full kraft inom mig och jag var på väg att ge upp.

Jag hade skrivit ut en karta med en tänkt sträcka från jobbet i Tomelilla till en vän i Malmö och jag hade bara kommit strax bortanför Dalby. Efter åttonde timmen satt jag och stirrade på kartan under en av pauserna och blev bara förbannad. Jag blev riktigt arg, det kändes som om jag fick tag på den djupaste vreden inuti mig och så bestämde jag mig för att nu jävlar ska jag vara på banan resten av tiden, utan pauser. Nionde timmen hade jag nästan kommit till Staffanstorp på kartan och jag skulle f-n i mig hinna till Malmö!

Och jag gick in i min egen värld och var arg, arg på allt och alla. Arg på mig själv, arg, arg, arg. Arg på alla mina döda, arg på alla mina levande, arg på Livet. Så. Jävla. Arg. Och ont gjorde det. Ont i själen. Ont i kroppen. Ont. Arg och ont och en massa självförakt, patetisk liten sliten Tant, det var så jag kände mig.

Och så var det Ingela som satt där och skrek att jag skulle ta fram Ninjan och låta Tanten förpassas till garderoben. Varenda varv såg jag och hörde henne, hon gav sig inte. Och alla andra som hejade och peppade, såg min uppgivenhet och försökte peppa. Linda som höll tyst och bara gick och sprang med mig, Linda som stod ut med min tjurighet, var bara tyst och fanns där. Giesela, en av oss admins i Lonesome Runners, hon sprang med rosa Lonesome-tisha, vi växlade en blick i samförstånd ibland, något uppmuntrande ord i farten. Och jag kände mig som en liten sliten Tant som var arg och hade ont överallt.

Plötsligt så hände det – Ninjan gav sig till känna och Tanten förpassades till garderoben – jag fick tag i kraften inom mig och kände att jag måste springa, springa fort och jag sprang några varv, fortare än jag borde – och det kändes bättre. Ilskan började ge med sig och jag tog flera varv springandes, gick lite emellanåt och sprang när jag kände för det. Jag visste helt plötsligt att jag måste nå målet, jag kommer att nå målet, det var bara att sätta den ena foten framför den andra. Jag skulle persa, något annat alternativ fanns inte.

Varv efter varv las till och vips! – 165 varv var gjorda och jag fick ringa i rekordbjällran – vilket jag gjorde med besked och välte hela skiten. Men det brydde jag mig inte om, endorfinerna rusade i kroppen – och det var hela 40 minuter kvar av loppet. Jag sprang i rena glädjeyran och klämde till med 11 varv till och hamnade på 66,2 kilometer, sista varvet var bland de snabbaste. Och glädjen var så stor, så överväldigande, så ljuvlig. Jag njöt.

Alla de som hejade på – de är guld värda, utan den supporten hade jag definitivt inte tagit mig ända fram. Utan dom hade jag tappat bort min Ninja, det är jag säker på. Och det hade varit en förlust, en stor förlust. Jag behöver ju min Ninja.

Jag hann inte riktigt fram till vännen i Malmö, men jag hann till Malmö. Och jag vann. Jag vann en sjujäkla seger över min Tant.

Jag är ju en NInja.

Söndag värd att minnas

Började söndagen med en löprunda när solen gick upp. Avslutade dagen med en promenad vid havet i månens sken, alldeles ensam i mörkret.

En söndag värd att minnas.

Haväng en novemberkväll

Livet är gott mot mig

Jag hoppas att jag aldrig glömmer – skrev jag ett inlägg om för några år sedan, ett inlägg om mitt eget alkoholmissbruk. Jag har inte glömt, jag blir ibland påmind om det. Det kan vara någon som berättar om en anhörig, det kan vara när jag träffar någon som tydligt lever i missbruk.

Och jag minns. Minns känslan av skam. Minns känslan av misslyckande. Minns alltför väl hur jag kände mig som en idiot, en dålig människa. Men jag slutade. Ibland var det jävligt jobbigt, jag levde för närmaste halvtimmen, ibland gick en hel dag utan att jag tänkte på att döva mina sinnen. Det var tufft att stå ut med skammen, med misslyckandet. Men jag tog mig ur, dag efter dag höll jag mig nykter.

Numera tänker jag knappt på det längre, det blir bara ibland när jag hör talas om någon som har drogproblem som jag blir påmind. Och varje gång väcks min tacksamhet över att jag faktiskt fick kraft att ta mig ur missbruket.

Livet är gott mot mig.

Glömt hur jag skriver

Inser att det var längesedan jag skrev, jag har varken skrivit här eller någon annanstans på länge. Inget händer fast allting händer i mitt liv just nu. Har liksom inget att berätta, trots att det är helt fullt med nytt i mitt huvud.

Sagt upp mig från min anställning på regionen, efter 31 år, och nu är jag ute på hyra. Rent principiellt är jag ju emot det här med bemanningsbolag och hyrsystem, men vad gör man när lönen halkar efter år efter år? Och jag måste erkänna att det är roligt att vara ute och jobba på hyra. Bolaget ordnar jobb och boende, det är bara att åka dit och jobba. Noll utvecklingsansvar, inga möten – bara jobba!

Just nu befinner jag mig i Skåne sedan några veckor tillbaka och det känns som om jag är på semester! Ny miljö, vackra omgivningar och fantastiskt boende! Helgerna går åt att utforska omgivningarna och till att lära känna nya människor, veckorna till att jobba-träna-äta-sova.

Så jag undrar varför inte skrivandet är självklart längre – det här vore ju en ypperlig tid att dokumentera här på bloggen, för att sedan kunna läsa allt om ett par år, när jag gått i pension.

Eller så blir det här det enda inlägget i år.

Njuter av Livet

Skulle vilja skriva om hur skönt vädret är – 23°C och varma vindar.
Skulle vilja skriva om hur trevligt det är att umgås med Dottern och hennes Amerikan.
Skulle vilja skriva om hur min stressnivå är nere på noll.

Men jag nöjer mig med att skriva att jag njuter av Livet just nu.

Miljonsparande

Hittade ett hus på Hemnet. Ett hus som var precis perfekt, som andades rätt, som bara var så … jag. Räknade lite och fixade lånelöfte, gick in i budgivningen. Efter två bud var min gräns nådd, de fick fortsätta utan mig.

Tröstar mig med att jag har sparat sisådär 2 miljoner idag.

Det går framåt

Nu har det gått en vecka och jag slipper bandaget runt knät, det räcker med stödstrumpa. Benet ser rätt häftigt ut, det har ju fortsatt att blöda inuti och någonstans ska blodet ta vägen så hela benet är missfärgat.  Nätterna är fortfarande lite besvärliga, men det kommer också att bli bättre – det är jag övertygad om. Det är också lite bökigt att göra saker hemma, det kräver en hel del planering att bara sätta på kaffe… för att inte tala om en hel måltid. Det är så lagom kul att sätta sig till bords och upptäcka att en har glömt besticken… många svordomar har hörts i Isternästet senaste dagarna. Men – det går framåt, det gör det.

Hematom längs hela benet

Ingen skruv lös!

Idag tog jag mig en liten bussresa till arbetet, fick prata lite med människor, äta lunch i sällskap och se på mina röntgenbilder efter operationen. Det var ingen sham-surgery han utförde, det är faktiskt en massa bråte i mig nu.

På bilden är det alltså mitt högra underben och knä, nedom den andra skruven uppifrån kan man se en mörk yta – det är där de har sågat bort en bit. Spalten är 9 mm och är förstärkt med en platta och sex (gröna) skruvar. Meningen är att det ska växa in nytt ben där i hålet och plattan+skruvarna ska hålla allt på plats under tiden.

Sex skruvar och en platta.

Nu är det bara att vänta på bentillväxt och hoppas på att skruvarna håller sig på plats. För vem vill ha en skruv lös?

Sham surgery?!

Det har gått fyra dagar sedan operationen och jag är förvånad över hur lite jag besväras av knät. Jag hade förväntat mig en riktigt tuff vecka med smärta och svårigheter med förflyttningar, men idag har jag inte ens behövt ta morfin, Alvedon har räckt bra. Och jag kan gå korta sträckor med kryckorna utan att det är alltför besvärligt. Klart att det fortfarande gör ont, men inte alls som jag hade förväntat mig. Jag måste också sitta med benet i högläge den mesta av tiden, men svullnaden är inte alltför störande, jag har nästan fullt rörelseomfång i knät.

Det är så att jag börjar misstänka att kirurgen utförde sham-surgery på mig – skar bara ett snitt och låtsades operera mitt ben.