Köpstopp på allt onödigt

Tänkte hoppa över springandet idag då det är karateläger i helgen, det blir rätt mycket träning både lördagen och söndagen. Men när jag funderade en stund till och det slog mig att jag kanske är sjuk imorgon och då blir jag ju snuvad på träningen … så jag bytte om och körde fyrahundringar på löpbandet. 8K blev det, hela tiden fyrahundringar i olika hastigheter. Ansträningsgraden låg på 16-18 så jag gissar på att pulsen toppade någonstans vid 170 och låg aldrig under 145. Det finns ett pulsband till löpbandet, men det funkar inte, kontakten bryts hela tiden så jag kör med handtags-pulsen, dvs man håller händerna över två mottagare. Tyvärr klarar den inte att tolka signaler när man springer, men funkar bra när det är gångvila. Jag måste nog investera i ett eget pulsband+gps … fast inte före sommaren.

Jag har köpstopp. Bara mat och nödvändigheter får inhandlas till sommaren. Behovet bestämmer vad som är nödvändigheter… går mobilen sönder behöver jag ju en ny så då är det tillåtet. Böcker är också nödvändigheter, de ingår aldrig i ett köpstopp, speciellt inte böcker som man laddar ner till läsplattan. Kläder och skor är ett nödvändigt ont så det är tillåtet, men bara om det är nödvändigt.

Så några onödiga köp blir det inte under våren.

Glädje och lust

Funderar en hel del på träning, det gör jag. Varför jag gör det alltså. Hur det har blivit så att träningen har blivit en stor del av mitt liv, något som jag oftast prioriterar högst.

Mina träningskvällar är fasta, jag vet att jag inte kan planera in något måndag- eller torsdagkväll för karateträningen, jag avstår helst inte onsdagsträningen heller. Löpningen på söndagar är självklar, tisdagens och fredagens löpbandspass känns lite tunga att sätta igång med ibland, men jag vet att bara jag kommer igång så känns det bra. Jag tycker inte längre att det är roligare att sitta på ett fik än att ta ett löppass, jag går hellre på ett svettigt karatepass än sitter hemma och ser på teve. Ett veckoslut med två tretimmarspass med karate är som häftigaste festen, jag åker glatt 20 mil för att delta i karateläger på annan ort.

Det är ju roligt att röra på sig, det är roligt att ta ut sig, det är roligt att svettas och bli trött. Rörelse är glädje!

Träning för mig är inte ett medel för att gå ner i vikt, träning för mig är inte ett medel att bli snygg i kroppen, träning för mig är inte  förbränning.

Träning för mig är glädje och lust.

Jag vill vara glad och lustfylld ofta.

Vattenlös tillvaro

Ett bra karatepass idag – vår Sadistiske Tränare körde kata med oss och det blir lite annorlunda när han kör kata. Han kommer med andra synvinklar och andra tips. Kändes som om jag lärde mig en hel del under kvällens pass. Det som däremot inte var roligt var att vattnet var avstängt i hela byggnaden … vilket innebar naturligtvis att jag blev både pinknödig och törstig på en och samma gång. Tänkte faktiskt vända hem när jag insåg det – bara tanken på att ta på sig kläder oduschad och cykla hem i minusgrader kändes motbjudande, men tanken på att först cykla i snömodd till dojon och sedan hem utan att ha tränat kändes ännu mer motbjudande. Så jag körde passet och lyckades hitta en flaska med vatten som jag generöst delade mig av till en annan karateka.

Och jag lärde mig en hel del idag.

Kreativ bevisföring

Andra dagen på utbildningen väntar. Första timmen idag är undervsning om hur man tar sig fram i den interna studieplattformen, Ping Pong och det tycker jag inte att jag behöver så jag hoppar över det. Får en lite längre morgon och hinner repetera lite från gårdagen – repetition är ju kunskapens moder… fast jag tror mer på att variation är kunskapens moder. Jag lär mig bäst att läsa och diskutera någonting ur olika källor och olika människor.

Idag ska vi diskutera ICF – klassifikation av funktionshinder … de flesta tycker att det är tråkigt, men jag finner det fascinerande och intressant hur man har lyckats konstruera en teori med gemensamma begrepp för att kunna förklara och jämföra funktionshinder. Jag är så pervers att jag går igång på sånt, jag blir alldeles lyrisk medan de andra suckar och sliter sitt hår. Det här med att Det går inte för vi jobbar med människor och människor är olika-snacket ger jag fingret åt – det går visst, bara någon försöker! Vi arbetar inte med handpåläggning utan med evidensbaserade metoder och vi ska veta vid vilka tillstånd vi arbetar och vi ska kunna redogöra för det också. Annars blir det flum och healing – och det arbetar jag definitivt inte med.

Hotellet, Attendo Park i Flemingsberg är helt okej vad det gäller rummen och placeringen, men frukosten var totalt kass. Bröd, bröd, sötade yoghurtar, en (!) sorts ost och äggen var slut. Kolhydrater i mängder och minimalt med protein. Vi fick be dom att komma och fylla på trots att vi var där en knapp halvtimme efter att frukostmatsalen hade öppnats. Jag fick vänta på medan hon kokade flera (hårdkokta) ägg… inte bra, inte alls bra. Så min frukost bestod av tre hårdkokta ägg, en trave smaklös ost + några skivor skinka. Känner mig lite sur, faktiskt.

Nu blir det ännu en trevlig dag i vetenskapens tecken – huvudet kommer vara fullt av kvantitativ ansats, deduktiska hypoteser och kreativ bevisföring …eller nåt sånt.

Kreativ bevisföring låter trevligt, tycker jag. Lite så där lagom flummigt, hitte-på-bevis liksom. Fast det inte är det. Men det låter onekligen trevligt, nästan som kreativ bokföring som jag ju är expert på.

Tuff runda

Precis inkommen efter söndagens långpass – det blev 13K idag. Jag tog och sprang runt i Boulognerskogen, aldrig längre än 3 km hem så att jag skulle kunna ta mig hem när som helst. Och benen var tunga från början till slut. Det var svårt att hålla tempo, försökte öka lite då och då, men det var nästan omöjligt. Sprang Agnes von Krusenstiernas allé alla tre sträckorna – det är en allé på 400 m med en bred gångväg kantat av två smalare gångvägar, då upp långsamt, ner lite fortare på den bredaste delen och upp igen lite långsammare. Två gånger på rundan. Mentalt krävande är det för det känns så långt, så långt, trots att jag vet att det inte är mer än 400 m. Men jag tog min långrunda idag och jag känner mig riktigt nöjd nu, för det var ett av de tyngre rundorna på länge.

Saknad

Jag har en plan

Gjorde en LCHF-pizza igår, nu har jag frukost, lunch och middag ända till söndagkväll. Jag har inga problem att äta samma mat två dagar i sträck, bara det är gott! Nu slipper jag tänka på vad och när jag ska laga mat, nu finns det färdigt i kylen. Och den går ju att variera – antingen äta den kall eller varm.

Vad jag ska hitta på idag? Jag ska studera. Läsa. Plugga. Kärt barn har många namn. Fast det jag ska plugga nu är inte så jätte-roligt som förra kursen om fysisk aktivitet. Nu ska jag ta itu med min C-uppsats och vi börjar med den teoretiska delen – vetenskaplig metodik. Jag tänker ju gå vidare med D-uppsats och så småningom fixa en Master-examen i sjukgymnastik. Tänkte ju åka över till USA och prova jobba där lite. Då bör jag ha Master. Planen är att klara det innan jag fyller 60.

Idag ska jag läsa om hur man gör systematiska litteraturstudier.

Gillar att vara vinnare

Läste kommentarerna Linda och Elisabet har skrivit i mitt inlägg om patetisk löpning. Och började fundera på vad jag egentligen tänker på när jag springer. För jag tänker rätt mycket, speciellt på de passen jag springer lite långsammare, de där passen som jag brukar kalla just för tanke-takts-pass.

Jag brukar ha några idéer till tankar när jag sticker iväg. Ibland läser jag medvetet något som jag vill fundera över … det kan vara ett par kapitel ur någon faktabok eller en dikt, allt går bra. Andra gånger väljer jag att sörja, jag tar en tur då jag bara tänker på sånt som får mig att gråta. Någon gång tar jag med mig jobbet och funderar över lösningar på problem som har uppstått, det är ju inte alltid så lätt att jobba med människor, det finns en hel del att fundera över. Och ibland funderar jag på vad jag skulle göra om jag blev överfallen där jag springer alldeles ensam på cykelvägen … och funderar över om jag skulle bli alldeles förlamad av skräck eller om jag skulle kunna slåss. Sånt vet man ju inte i förväg och jag hoppas att jag slipper behöva få reda på det.

Och när  jag ska springa lite jobbigare pass, intervaller och sånt äckligt, då brukar jag tänka på alla dessa elit-uthållighetsidrottare, de som springer dubbla marathon och har i princip ont från start till mål – de kör ju fullt hela tiden. Och det ger mig faktiskt lite mer kraft för jag kan ju välja. Jag väljer hela tiden om jag vill springa så att jag blir ansträngd eller om jag väljer ett lugnt skönt tanke-takts-pass. Det är jag som väljer, det är jag som bestämmer. Det är jag själv som har bestämt att jag ska springa de där 400 metrarna i snabb takt, det är ju jag som har valt att göra det sex, åtta, tio gånger. Jag vet att det kommer att bli jobbigt när jag börjar, jag vet att jag kommer att vilja sakta ner på näst sista intervallen, jag vet att jag kommer knappt orka sista oavsett hur många jag har bestämt mig för. Och jag vet hur bra det känns när jag ännu en gång utför det jag har bestämt mig för.

Varje intervallpass är en seger över mig själv. Och jag gillar att vara en vinnare.

Lustarnas Mästare

Packade träningsväskan färdigt igår kväll, tänkte att jag åker direkt till karaten efter jobbet. Men idag sa både kropp och själ nej till träning, jag ville inte träna. Redan i morse kändes det bara nej i kroppen och cykelturen på två kilometer kändes som ett värre löppass. Visade några enkla övningar för patienter och klarade knappt att böja på benen.

Vill.
Inte.
Träna.

Vill sitta i soffan och äta. Glass. Choklad. Rostade salta mandlar. Lustfyllt, tillbakalutad i soffan, insvept i en filt med macbooken i knät, fjärrkontollen och mobilen inom räckhåll.

Det krävs träning, träning och träning för att bli mästare.
Det krävs träning att kunna sitta med en burk glass, dator och en katt i knät.
Det krävs träning att planera intaget så att kräkgränsen inte nås.
Det krävs träning, träning och ännu mer träning. Och resultatet uteblir inte, jag lovar.

Lustarnas Mästare. Det är jag det.

Patetisk löptur

Tisdag idag, alltså intervalldagen. Men nej. Träningsvärk from hell i låren, gårdagens karatepass var inte nådig för de redan plågade stackars benen. Nästan-kramp i vaden. Trots långsam start och lugn jogg ville inte benen alls springa fort idag. Så det blev dryga 6K i halvfart, tråkigt, jobbigt och jobbigt. Och jobbigt var det också. Lovade mig själv att få sluta på 5K, men när jag var där så tyckte jag kunde plåga mig lite till, tänkte på alla elit-ultralöpare som plågar sig i timmar! 5K är ju löjligt när man börjar tänka på sådana som Jonas Colting – han springer ett marathon efter en runda på cykel och simtur först. Så jag sprang och lunkade en stund till och försökte föreställa mig att jag var en ironman på upploppet. Lite patetiskt faktiskt – att jämföra sig med eliten av uthållighetstränande. En Trind Tant som håller på att gå under av att springa i 6-minutershastighet på löpband.

Men jag ångrar inte att jag sprang.